Christer Fuglesang reflekterar över sitt lyckade uppdrag

Fredagen den 22 december 2006 återvände Sveriges förste astronaut i rymden till jorden med rymdfärjan Discovery, tillsammans med resten av besättningen på STS-116. De hade då fullgjort ett tretton dagar långt uppdrag vid den internationella rymdstationen, ISS. Under STS-116 deltog Christer Fuglesang i tre rymdpromenader, som en del i det fortsatta konstruktionsarbetet på utsidan av rymdstationen.

– Jag njöt av varenda minut! Jag är mycket tacksam mot alla de människor som hjälpte mig att komma dit. Särskilt på ESA – där finns många människor som stöttat mig under många år.

Hur var det att vara ombord på färjan inför uppskjutningen?
– Uppskjutningen var en riktig höjdpunkt! Jag var aldrig särskilt nervös, vilket faktiskt överraskade mig lite. Jag vågade inte riktigt tro att vi faktiskt skulle åka på grund av vädret. Uppskjutningen kan också avbrytas fram till sista sekunden före start av tekniska orsaker. Ända till de stora startraketerna med fast bränsle tänder och man börjar röra sig så vet man inte säkert. När vi väl var på väg var det en fantastisk känsla – "Ja!, vi är faktiskt på väg!" När vi kom upp i rymden så skrek och skrattade alla.

Hur var det att se ISS för största gången?
– Först var den bara en ovanligt ljusstark stjärna. När vi kom närmare och vi kunde se detaljer var den stor och fantastisk. När vi kom fram mot dockningen så var den enorm.

Hur var det när du först kom in i stationen?
– Man kommer in i ett laboratorium – det är ett så stort utrymme att när man är mitt i det kan man inte röra vid någonting. Jag kände mig lite vimmelkantig de första minuterna, när man varit van vid färjan, som har mycket mindre utrymmen.

Kan du beskriva hur det var när du först klev ut genom luftslussen för din första rymdpromenad?
– Det var annorlunda än planerat! Vi hade en väldigt välkoreograferad plan för hur allt var tänkt att gå. När Beamer (Robert Curbeam) kom ut så lyckades han på något sätt öppna en dörr där handkontroller till SAFER sitter.

(SAFER – Simplified Aid for EVA Rescue units, gör det möjligt för en astronaut att återvända till ISS om förankringen till ISS släpper under EVA-promenaden, extrautrustning, batterier, motordrivna verktyg och annan viktig utrustning.)

– Plötsligt hade vi ett nytt problem vi måste lösa. Jag var tvungen att ta mig ut ur luftslussen och försöka fixa det – det var ingenting vi hade övat i bassängen, så jag var inte säker på att jag skulle kunna greja det. Men det gick bra, och det gav extra självförtroende för fortsättningen.

– Man har en fantastisk utsikt när man är där ute. Man kan se jorden och den stora stationen. Jag passade på att verkligen njuta av det när jag åkte längs fackverket. Man kan ge sig själv en lite knuff och flyta några meter utan att röra vid någonting.

Hur kändes det vid slutet av den andra rymdpromenaden och du skulle återvända in?
– Jag kände mig lite sorgsen. Särskilt eftersom vi hade resurser att stanna ute en timme till, och jag hade hoppats att de skulle hitta något annat vi kunde göra – men ingen sa någonting. Jag försökte hänga kvar därute så länge jag kunde innan jag var tvungen att gå in. Jag blev rätt nöjd när jag fick göra den tredje rymdpromenaden!

Du har tränat väldigt mycket inför det här uppdraget. Var det någonting som överraskade dig?
– Det var rätt komplicerat att gå på toaletten ... Särskilt det som amerikanarna kallar "nummer 2". På grund av viktlösheten funkar inte inälvorna som vanligt, så man måste ta i rätt mycket få att saker och ting ska röra på sig. Det kan bli rätt besvärligt.

Fick du några möjligheter att ta en titt på jorden, och vad var det mest imponerande du såg?
– Jag hade inte så många möjligheter som jag kanske hade velat. Vi hade verkligen mycket att göra. Efter avdockningen fick vi lite mer tid. Färjan låg också så att vi hade bättre utsikt. Jag var särskilt nöjd första gången jag såg Sverige. Vi såg också norrsken över Sverige – det var vackert!

– En av de bästa passagerna var den allra sista dagen. Det var natt över Europa. Vi kom in över Irland och England; jag kunde se London. Man såg Holland tydligt på grund av alla ljusen där. Sedan såg jag alla skandinaviska länder, även den södra kusten på Norge – jag så moln över Oslo som var upplysta. Jag såg Mellansverige och Finland med Helsingfors. På andra sidan havet var Tallinn och St Petersburg. Det är precis som att flyga över en karta. Ljusen berättar var städerna är, och så det fullständigt svarta havet – det var fantastiskt vackert.

Vad har du gjort sedan du landade?
– Jag var tvungen att vara på NASA julafton och juldagen för dataöverlämning för några av experimenten – och sedan hade vi den 26 en stor medicinsk undersökning. Den 27 december började förberedelserna för avrapporteringen och presentationerna som vi måste börja ge rätt snart nu. Jag hade fyra dagar ledigt runt nyår. Därefter har vi suttit i möten varje dag. Nu har jag just kommit tillbaka från EAC, det europeiska astronautcentret i Köln, där vi hade avrapporteringen måndag och tisdag denna vecka.

Vad är det du rapporterar tillbaka under dessa avrapporteringar?
– Allt från mindre tekniska detaljer som inte fungerade så bra – exempelvis en kamera som tappades under en av rymdpromenaderna på grund av en skruv som inte fungerade som den skulle – till det allmänna budskapet att vi tyckte att det fantastiska lagarbetet gjorde uppdraget till en sådan framgång. Det fungerade verkligen bra mellan oss och markbesättningen. De litade på oss och vi litade på dem. det var som om vi inte bara var deras förlängda arm, utan också deras förlängda hjärna.

Hur fungerade återanpassningen till gravitationen när du kom tillbaka?
– Min balans var väldigt påverkad. Det var som om man druckit för mycket. Men det gick över relativt snabbt. Den andra dagen var det knappt märkbart, och den tredje var allt som vanligt. Första gången jag joggade, fem dagar efter vi landat, så fick jag mer träningsverk än jag normalt borde fått av en sådan kort runda.

När är uppdraget slutgiltigt över?
– Jag kommer att hålla på åtminstone halvtid till och med april. Vi ska besöka alla NASA:s centra med besättningen. Vi ska göra en tripp till Europa – höjdpunkterna blir Skandinavien, EAC och ESTEC (ESA:s forskningscentrum i Holland). Det återstår fortfarande en del att göra med experimenten – lämna över de sista data – det är jag klar med om några månader.

Hade du väntat att Sverige skulle vara entusiastisk för ditt uppdrag?
– Två månader före starten såg jag hur det började byggas upp, så jag förväntade mig ett visst intresse. Men jag hade aldrig väntat mig den omfattningen som det blev. När vi hade anropet under flygningen och både kronprinsessan och vice statsministern var där så var det verkligen trevligt!

Har du några långsiktiga planer som astronaut?
– Jag kommer att spendera några månader i Europa i sommar, delvis med att jobba på EAC. Sedan ska jag tillbaka till Houston i höst och hoppas att jag får ytterligare ett uppdrag med rymdfärjan. Jag skulle vilja göra ett längre uppdrag.