Med jorden i siktet

Även om Christer Fuglesang – med rätta – fått en oerhörd uppmärksamhet den senaste tiden så är den europeiska rymdorganisationen ESA:s huvudområde obemannade satelliter. Där finns är satelliter som utforskar andra himlakroppar, som Mars Express, kometjägaren Rosetta och Titan-landaren Huygens bland. Där finns även rymdteleskop som Hipparcos, Newton samt den kommande Planck, och kommunikationssatelliter som det Galileo-system som är under utbyggnad. Men där finns också mycket framgångsrika jordobservationssatelliter, som jätten Envisat och Meteosat-serien. Det var om jordobservationssatelliter som ESA:s Einar-Arne Herland pratade om under Rymdbas Stockholms tolfte dag.

Rubbe

Han berättade att det finns två typer av satelliter som spanar på jorden. Dels är det lågbanesatelliter, som med sina polära banor på låg höjd sveper runt jorden på 90 minuter.

– Med dem kan man se väldigt små detaljer på jordytan. Det är från dessa exempelvis Google Earth hämtar sina bilder, berättade Einar-Arne Herland.

Genom att jorden roterar under den kan de varje varv fotografera en annan remsa av jordytan, och täcker på så sätt efter ett antal varv in i stort sett hela ytan.

Den andra typen är de geostationära satelliterna som från 36 000 kilometers höjd över ekvatorn hela tiden hänger över samma punkt på jordytan. de ger istället en enorm överblick.

– De är jättebra som hjälpmedel till meteorologer och klimatforskare. Klimatet drivs av solen, och allt väder går ut på att utjämna temperaturskillnaderna mellan ekvatorn och polerna.

Det går även att se andra typer av fenomen, som de enorma moln av sand som ibland blåser ut från Sahara, och kan blåsa över hela Atlanten. Det går även att mäta temperaturen på vattnet i haven, något som är viktigt för att kunna förutsäga tropiska stormar.

Föroreningar

Jordobservationssatelliter kan också mäta halten av olika spårämnen i atmosfären. Einar-Arne Herland visade bland annat en bild som visade fördelning av kvävedioxid över jorden.

– Man kan se koncentrationerna över Europa, USA, Kina och Japan exempelvis.

Han visade sedan också en bild över ett område i Holland, med varsin bild för en lördag, en söndag och en måndag.

– Man kan tydligt se att folk är ute och kör på lördag, stannar hemma på söndag och kör igen på måndag. Skillnaderna i kvävedioxidutsläppen är extremt tydliga. Såna här bilder förstår politikerna.

Andra gaser som satelliterna kan spåra är exempelvis metan och ozon.

Satelliterna kan också se hur jordytan höjs och sänks. Detta kan dels vara till nytta för vulkanologer, som kan se hur vulkanerna stiger och sjunker. Etna till exempel stiger och sjunker med upp till 14 centimeter.

Hjälpa människan

Men även i tättbebyggda områden kan man mäta påtagliga förändringar.

– I delar av Los Angeles till exempel kan vi mäta att marken sjunker med upp till 4 millimeter per år. Det är konsekvenser av mänskliga aktivitet. Samma sak kan man se i London, bland annat som en konsekvens av tunnelbanebygganden.

Värst drabbat är kanske Venedig, som redan ligger delvis under vatten.

– Venedig sjunker med upp till 2 millimeter per år. Detta tillsammans med stigande havsnivåer bådar inte gott för staden, sa Herland.

Andra egenskaper som jordobservationssatelliterna kan mäta är markfuktighet och hur den varierar över året., något som givetvis är mycket viktigt att ha koll på för jordbruket. Även skogs- och gräsbränder, vattennivån i Amazonas och oljeutsläpp kan satelliterna se.

– På så sätt kanske det blir lättare att straffa de som släpper ut olja i haven.

Kollapsande glaciärer och lättbrutna rännor

Mer närliggande så kan satelliterna också följa planktonaktiviteten i haven, som den intensiva – och allt intensivare – aktiviteten i Östersjön.

Givetvis kan de även följa konsekvenserna av klimatförändringarna, som sammanbrottet av shelf-isen Larsen B i Antarktis härom året, och Envisats uppmärksammade mätningar av öppningarna i det Arktiska istäcket, som i sommar för första gången kanske gjorde det möjligt att segla ända till själva polen.

Ismätningar kan även användas betydligt mer lokalt. Bland annat använder sig de svenska och finska isbrytarna av satellitdata för att hitta de mest lättbrutna vägarna i Kvarken vintertid.

Satelliter kan till och med blicka ner under jorden för att se de seismiska förändringar som följer med exempelvis jordbävningar. Ett exempel på en sådan satellit är den ryska Compass-2, där svenska forskare har instrument ombord som just ska spana efter de elektromagnetiska signaturerna av jordbävningar.

Det forskarna och ingenjörerna arbetar på härnäst är att kunna blicka in i jorden sista mörka hörn – havsdjupen. Där kan man inte se mer än några meter i dagsläget, men det finns hopp att med nya våglängder kunna se mer av denna i stort sett helt outforskade del av på planets yta, en del som täcker nästan tre fjärdedelar av den.