Forskarskolan i astrobiologi får stöd av Vetenskapsrådet

Astrobiologin studerar frågor som hur livet uppkommit på jorden, och om liv har uppkommit på andra platser i universum. Astrobiologin spänner över många traditionella ämnesområden, som astronomi, biologi, fysik, geologi, kemi, paleontologi. Från att för bara något decennium sedan främst sysselsatt science fiction-författare har ämnet genomgått en imponerande internationell utveckling med nya forskningsinstitut, nätverk, och forskarskolor.

Tvärvetenskapligt

Den forskarskola i astrobiologi som Stockholms universitet sedan september 2006 driver har fått 5,5 miljoner kronor över fem år från Vetenskapsrådet för sin verksamhet. Anslaget kommer att användas för att stärka de ämnesöverskridande aspekterna av astrobiologin inom forskarskolans ram.

– Astrobiologi är till sin natur ett väldigt tvärvetenskapligt forskningsområde, säger Hans Olofsson, professor i astronomi och föreståndare för forskarskolan. Därför är det bland annat viktigt med ett livaktigt gästforskarprogram. Vi har tidigare fått pengar från Rymdstyrelsen för det och nu kommer pengarna vi fått från Vetenskapsrådet att ytterligare förstärka kvaliteten på det området.

Dessutom ska pengarna användas för att doktoranderna ska kunna resa till konferenser och sommarskolor.

Forskarskolan har även fått pengar från Nordforsk, det nordiska forskningsorganet som ligger under Nordiska ministerrådet.

Skolan ett steg mot ett institut

Forskarskolan drivs av institutionerna för astronomi, fysik, geologi och geokemi, samt molekylärbiologi och funktionsgenomik vid Stockholms universitet. De åtta doktorandplatser forskarskolan har finansieras av institutionerna tillsammans med Stockholms universitet. Det Nordiska institutet för teoretisk fysik, Nordita, är brevid de fyra institutionerna den femte parten i skolan.

Forskarskolan har kontakter med det europeiska astrobiologiska nätverket EANA, och har bland annat arrangerat EANA-symposier i Stockholm. Av uppenbara skäl finns det också starka band till det svenska astrobiologiska nätverket SWAN.

Sedan bildandet av SWAN har svenska astrobiologer arbetat för att förverkliga tanken på ett svenskt astrobiologiskt institut.

– Forskarskolan är definitivt ett steg på vägen dit, menar Hans Olofsson. Vi vill etablera ämnet i Sverige och den svenska universitetsvärlden.

Astrobiologin har tagit steget ut i solsystemet

Det är inte bara när det gäller forskare på moder jord som astrobiologin har tagit steget från science fiction till att bli ett etablerat forskningsämne. Även när det gäller utforskningen av andra himlakroppar har astrobiologin i många meningar lyft de senaste åren. Sonder som ESA:s Huygens, som 14 januari 2005 landade på saturnusmånen Titan och NASA:s Spirit- och Opportunity-robotar som sedan januari 2004 kravlat omkring på Mars är exempel på hur astrobiologisk forskning tagit steget ut i solsystemet.

ESA:s ambitiösa Aurora-program har som delmål just att söka efter liv utanför jorden. ESA är också aktivt engagerade i att stärka astrobiologin i Europa och stödjer nätverk på området.

Det första "flaggskeppet" inom Aurora-programmet är ExoMars, en Mars-expedition i mitten av nästa decennium som ska leverera en kretsare, en landare och en kringvandrande robot till den röda planeten. Vid det laget kommer de första forskarna ha kommit ut från forskarskolan och kan kanske delta i projektet.

Framgången med Huygens har gjort att ESA även funderar på ett uppföljningsuppdrag till Titan. Även jupitermånen Europa är ett frestande mål, med den ocean forskarna misstänker döljer sig under isskorpan.

Det är bara två år sedan Sverige fick sin förste forskare som disputerade som astrobiolog, Tomas Hode. Han gör nu post doc vid Portland State University i Portland, Oregon under en av fältets stora, Sherry Cady. Forskarskolan kommer att se till att Tomas Hode får åtskilliga efterföljare.