VIRTIS visar Venus vindar
För första gången har forskarna fått svart på vitt hur det blåser på Venus. Det kan de tacka VIRTIS- och VMC instrumenten på ESA:s Venus Express för. Det visar sig att vindarna varierar en hel del, både beroende på höjden över ytan och på avståndet från ekvatorn.
Planetforskarna visste sedan tidigare att det blåser ordentligt på Venus. Nu vet de hur mycket det blåser. ESA:s Venus Express har levererat den första tredimensionella översiktsbilden av vindarna på Venus.
Med hjälp av VMC- och VIRTIS-instrumenten på Venus Express följde forskarna hundratals moln på tre olika höjder i Venus atmosfär. VIRTIS är en avbildande spektrometer som mäter avstånd och våglängd i de ultravioletta, synliga och infraröda delarna av spektrumet. VMC är en vidvinkel kamera med fyra olika våglängdsområden.
Följde hundratals moln på olika höjd
Venus Express-teamet följde 625 moln på 66 kilometers höjd, 662 moln på 61 kilometers höjd och 932 moln på 45–47 kilometers höjd, på både Venus dag- och nattsida.
Mellan ekvatorn och 50–55 graders latitud varierade vindarna ganska kraftigt. Vindhastigheten uppmättes till 370 km/h på 66 kilometers höjd ner till 210 km/h på 45–47 kilometers höjd.
– De nya data vi har samlat in är mycket viktiga för att förstå den så kallade super-rotationen på Venus. Vi har nu kommit ganska nära en lösning på det problemet, säger Håkan Svedhem som är ESA:s projektledare för Venus Express.
Att Venus atmosfär "super-roterar" innebär att den roterar snabbare än planeten under den. Venus snurrar ett varv på 243 jorddygn, medan atmosfären "roterar" ett varv på ungefär fyra dygn. Vad som driver atmosfären till dessa hastigheter har länge varit ett mysterium.
Solens strålar driver vindarna
Närmare polerna var bilden en helt annan. På Venus poler ligger varsin jättelik virvel, som fullständigt tar över vindmönstret söder om -65 graders latitud och norr om +65 graders latitud. Det motsvarar Luleås latitud på jorden. Närmare polerna från dessa latituder drivs molnen på alla höjder i Venus atmosfär av virvlarnas rotation. Vindhastigheten avtar mot polerna och är vid själva polerna nästan noll.
– Vinden drivs i slutändan naturligtvis av energin från solen men precis hur det går till är inte känt. Vi har i alla fall observerat att vinden är starkast där solstrålningen är starkast, alltså nära ekvatorn mitt på dagen. Generellt sett stämmer resultaten med vad vi väntat oss. Men vi har nu mycket mer detaljer, speciellt vad gäller vågfenomen och turbulens i atmosfären, så att vi kan förfina de matematiska modellerna, fortsätter Håkan Svedhem.
Forskarna kunde också konstatera att hastigheten på vindarna som blåser parallellt med ekvatorn varierar mellan morgon och kväll. Det är den ackumulerade solenergin som träffar Venus under dagen som påverkar dynamiken i atmosfären kraftigt och som får vindarna att bli starkare på kvällarna.