Astronauter i Stockholm

Befälhavaren Mark Polansky introducerade besättningen. Vem killen till vänster om honom var hade han ingen aning ...
12 april 2007

Den 9 april återvände Christer Fuglesang till Sverige. Till skillnad från de tidigare besöken var han denna gång inte ensam.

När Christer Fuglesang i påskhelgen landade i Sverige hade med sig större delen av den besättning han genomförde sitt uppdrag med – befälhavaren Mark Polansky och uppdragsspecialisterna Joan Higginbotham, Robert Curbeam och Nicholas Patrick. Kvar i USA var endast piloten Bill Ofelein, medan Sunita Williams har flera månader kvar på sitt uppdrag ombord på den internationella rymdstationen där Christer och hans kollegor lämnade henne.

Scenraket

Stockholms universitets Aula Magna var fyllt till bristningsgränsen med uppmärksamma åhörare

På måndag morgon strax efter nio öppnades dörrarna till Stockholms universitets Aula Magna. Då hade redan köerna utanför börjat ringla en dryg timme tidigare, trots att alla som släpptes in hade biljetter i förväg.

Av de dryga tusentalet biljetterna hade knappt hälften gått till gymnasieskolor och resten till allmänhet, personal och studenter. Göran Östlin, docent i astronomi vid Stockholms observatorium, var tillställningens konferencier.

Innan huvudattraktionerna anlände äntrade två experimenterare från Vetenskapens hus scenen. Vetenskapens hus är ett ställe där lärare, klasser och enskilda elever i hela Sverige kan få kontakt med teknik och naturvetenskap. Grupper kan tillbringa en dag eller en halvdag där och utföra experiment i astronomi, bioteknik, fysik och kemi under ledning av studenter och doktorander.

De demonstrerade hur en raketmotor fungerar. Grundprincipen för en sådan är att bränsle och syre blandas och antänds, varvid de heta och våldsamt expanderande gaserna pressas ut bakåt, vilket gör att raketen åker framåt.

Eftersom de inte gärna kunde använda raketbränsle i Aula Magna så spillde de istället i en skvätt flytande kväve i en PET-flaska, klämde på en kork och lade snabbt flaskan på golvet. Den nästan två hundra grader kalla kvävet började genast koka i rumstemperaturen och expanderade våldsamt. Resultatet var att flaskan sköt ur korken och med en ljudlig "pop" flög iväg tvärs över scenen, bokstavligt talat som en raket, till åskådarnas stora förtjusning.

"Vem är den här killen egentligen?"

Flytande kväve fungerade bra för att ge en PET-flaska riktig raketfart

Så anlände besättningen från STS-116, under mycket fotoblixtrande och applåderande. Mark Polansky tog sitt ansvar som befälhavare och tackade för mottagandet.

– Det är en ära att vara här. Jag ska säga att det är ganska lätt att flyga en rymdfärja jämfört med att prata inför smarta människor om partikelfysik och sånt.

Mark Polansky är liksom många amerikanska astronauter ursprungligen flygvapenpilot.

Han introducerade sedan resten av besättningen: Joan Higginbotham som bland mycket annat ansvarade för att manövrera rymdstationens robotarm; Nicholas Patrick, ursprungligen från Storbritannien som bland annat ansvarade för inspektionen av färjans värmesköld; Robert Curbeam, som var Christers följeslagare under svenskens tre rymdpromenader och som själv gjorde fyra promenader, vilket är rekord för ett uppdrag.

– Och vem är den här killen egentligen, sa Polansky och pekade på Christer Fuglesang. Han bara hängde på oss. Vet nån här vem han är? Skämt åsido, det var enormt roligt att Christer fick flyga till sist. Han är dessutom en fantastisk kille att vara och jobba med. Han genomförde tre rymdpromenader felfritt, och har varit en heder för sig själv, för Sverige och för ESA.

Därefter visade de en film om uppdraget och ISS, med tyngdlöshetsakrobatik, besvärliga rymdpromenader och småbarnsglada astronauter.

Rymdresande flagga

Christer Fuglesang överlämnade en flagga som flugit 203 varv runt jorden till universitetet

Med i Aula Magna var även Christy Hansen, astronauttränare på NASA och ansvarig för att Christer och hans kollegor visste vad de höll på med uppe i rymden. Hon visade bilder på alla träningsanläggningar astronauterna har till sitt förfogande – 23 miljonerliterspoolen, virtual reality-labbet, inspektionen av utrustningen de faktiskt skulle ha med sig, och det KC-135-plan de använder för att träna tyngdlöshet under paraboliska flygningar.

– Den kallas bland annat för "the vomit comet" ...

Hon berättade också att astronauterna spenderar ganska mycket tid med att träna på oförutsedda händelser.

Därefter kom Göran Östlin upp på scenen igen, med Stockholms universitets rektor Kåre Bremer, som fick ta emot några gåvor.

– Som astronaut får man ta med sig en del saker, berättade Christer Fuglesang. För mig var det självklart att ta med något från universitetet. Så den här flaggan har flugit 203 varv runt jorden med Discovery. Jag är väldigt glad att nu kunna lämna tillbaka den.

Rektorn tackade Christer och resten av besättningen.

– Detta kommer att vara en inspiration för nuvarande och blivande studenter.

Rymden på jorden

Sveriges vice statsminister, närings- och tillika rymdminister Maud Olofsson var också på plats för att välkomna astronauterna. Hon påpekade vad uppdraget betytt för Sverige.

– Christer Fuglesang tog Sverige till rymden, men han tog också rymden till Sverige.

Hon påpekade vilket lysande exempel rymden är på hur väl internationella samarbeten kan fungera – något som också astronauterna flera gånger under dagen påpekade – och hur viktig den är för våra möjligheter att ta tempen på och ta hand om vår planet.

– Så tack ESA och NASA för alla de satelliter ni skickat upp och sköter.

Man behöver inte åka ut i rymden för att leva i extrema miljöer. Stockholms universitet hade arrangerat så att rymdfararna kunde kontakta de forskare som bor på Scott-Amundsen-basen på Sydpolen där de bygger det stora neutrinoteleskopet IceCube. På Sydpolen är vintern i antågande, och den svenske forskaren Sven Lidström berättade att det började bli lite svalt.

– Det är minus 62 grader här nu, så vi har slutat arbeta för vintern. Men det lär sjunka till ungefär -80 mitt i vintern. Det varmaste vi uppmätt här är -23.

Denna extrema miljö gör att Antarktis på många sätt liknar rymden. Baser som Scott-Amundsen har på sina sätt mer gemensamt med en Mars-resa än vad ISS har. Forskarna är totalt isolerade under ett halvår. På ISS vet de att de kan komma ner på ett dygn om det kniper.

Polansky var också mycket intresserad av vad sydpolsforskarna har lärt sig om den psykologiska aspekten av att vara isolerad så länge. De konstaterade att det uppenbarligen går att hantera, eftersom detta var Sven Lidströms sjätte vinter på basen. Å andra sidan är basen bättre utrustad än en Mars-resa sannolikt kommer att vara.

Renässans

Christer svarar på en fråga från publiken medan kollegan från de tre rymdpromenaderna, Robert 'Beamer' Curbeam

Efter den obligatoriska frågestunden bar det sedan av till Riksdagen för rymdfararna. Där fick de i riksdagens gamla och ståtliga andra kammare träffa riksdagsledamöter och anställda, samt även ESA:s generaldirektör Jean-Jacques Dordain. De hälsades välkomna av riksdagens talman Per Westerberg.

Talmannen berättade om riksdagens historia, som sträcker sig tillbaka till 1500-talet – ett 1500-tal som också såg en renässans för astronomin och synen på vår värld, med Galileis heliocentriska världsbild och observationer av Saturnus ringar och Jupiters månar, och även Keplers studier av planetbanorna.

– Och nu har Christer Fuglesang betytt en renässans för rymden i Sverige.

"Vi kunde vara bättre förvaltare"

En något tagen Christer Fuglesang berättade hur speciellt det kändes att stå i hjärtat av den svenska demokratin och berätta om sina upplevelser. Han hade som memento till Riksdagen med en annan symbol för den svenska demokratin – en svensk flagga, som även den varit runt jorden 203 gånger med rymdfärjan Discovery.

Som sista punkt, efter en filmvisning, fick även riksdagens ledamöter och personal, och de av deras barn som smugit sig med, möjligheter att ställa sina frågor till astronauterna.

Bland annat fick de en fråga om de såg på sig själva och jorden på ett annat sätt efter sin resa.

– Det var en fantastisk upplevelse att se vår planet från ovan, berättade Mark Polansky. Man rör sig så fort, kontinenterna passerar så snabbt under en, utan några gränser, utan några konflikter. Man ser jordens krökning, och det tunna, tunna blå band som är allt som skyddar vår planet från att vara lika livlös som månen. Man ser utsläpp i detta tunna skikt, atmosfären, skogar som brinner, smutsiga hav. Det gör att man önskar att vi var bättre förvaltare av vår planet.

Copyright 2000 - 2014 © European Space Agency. All rights reserved.