Astronauterna besökte barn och beslutsfattare

I Prinsens galleri hälsades de av Stockholms läns landshövding Per Unckel och ordföranden för Stockholms kommunfullmäktige Bo Bladholm. Övriga som fick nöjet att småprata med Christers kollegor Mark Polansky, Robert "Beamer" Curbeam, Joan Higginbotham och Nicholas Patrick var politiker – lokala och de nationella som representerar Stockholm – och det lokala näringslivet, i synnerhet representanter för innovativa företag.

"Vem är det här ...?"

Efter frukosten presenterades besättningen av Mark Polansky, som förde befäl ombord på rymdfärjan Discovery under uppdraget STS-116; Robert Curbeam, som flugit tre gånger tidigare, en av de gångerna med Polansky och som efter STS-116 innehar rekordet för flest rymdpromenader under ett uppdrag; Nicholas Patrick, ursprungligen engelsman som doktorerat på MIT och varit astronaut sedan 1998.

– Så han har också väntat länge på den här flygningen, sa Polansky leende.

Han fortsatte presentationen med en av uppdragets två kvinnliga astronauter, Joan Higginbotham. Den andra, Sunita Williams, är fortfarande kvar på ISS där hon har några månader kvar på sitt uppdrag.

– Joanie hörde till 1995-klassen, precis som jag och Beamer, berättade Polansky. Men de ville bara ha Beamer, fortsatte han skrattande. Så jag och Joanie fick vänta till 1996 innan vi hade tur och blev antagna.

Besättningens fjärde amerikanske medlem, piloten Bill Ofelein, hade inte möjlighet att följa med till Sverige. Detta lämnade bara en besättningsman kvar att presentera.

– Den här figuren lär behöva en lång introduktion, jag vet inte riktigt vem han är. Eller ...? Nä, allvarligt talat, han är en hjälte och en stor förebild för alla svenskar, och detta med all rätt. Han har gjort ett fantastiskt jobb.

Fler spännande projekt för ungdomar

Efter presentationen fick de närvarande möjlighet att ställa frågor under ledning av KTHs prorektor Anders Eriksson. Han började med att fråga vad man ska göra åt det minskande intresset i Sverige för naturvetenskap och teknik.

– Jag tror att man måste utmana ungdomarna med spännande projekt inom naturvetenskap och teknik, menade Christer Fuglesang. Detta gör man mycket mer i USA än här. Rymden är ett området som verkligen kan göra det.

En fråga rörde skyttelprogrammet, hur länge det har kvar och vad som eventuellt kommer efter, och när vi kan komma till Mars.

– Färjan är planerad att gå i pension 2010, då rymdstationen ska vara färdigbyggd, svarade Christer Fuglesang. Efterföljaren heter Orion. Den är som en större version av Apollo och kan ta sex personer till ISS eller fyra till månen, och dit kommer vi förhoppningsvis 2014–2015. Ska jag gissa på när vi sedan kommer till Mars så är väl slutet av 2020-talet eller under 2030-talet rimligt.

Robert Curbeam fick svara på en fråga om hur NASA väljer ut blivande astronauter.

– Jaaa ... det funderar jag fortfarande på! De kollar allt, från knoppen till kroppen. Om jag verkligen visste hur det gick till skulle jag kunna tjäna en hel massa pengar ...

Den huvudlöse riddaren

Efter frågestunden fick gästerna gå en guidad rundtur i Stadshuset. Mycket handlade givetvis om Nobel, eftersom det är i Stadshuset medaljerna ligger till beskådande och det är där den stora nobelfesten hålls. Bland annat fick astronauterna veta att i Blå hallen (som är röd!) är trappan specialdesignad för kvinnor i högtidsdräkt.

De fick också veta att Gyllene salen faktiskt är täckt av 23,5 karats guld, i 18 miljoner mosaikbitar. Eftersom arbetet fick forceras för att bli klart i tid finns också ett antal mer eller mindre berömda misstag förevigade i salens mosaik, som den huvudlöse riddaren och slottet Tre kronor som bara har två kronor.

Efter avslutad rundtur bar det sedan ut till väntande bilar på gården för vidare transport till Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Överträd inte hastighetsbestämmelserna

Där väntade ett 25-tal barn och en del föräldrar i sjukhusets lekterapiavdelning, bland sjuksängar, droppflaskor och rullstolar. Verksamhetschef Kerstin Dahlström inledde med att presentera sjukhuset.

– Lekterapiavdelningen där vi befinner oss är som en oas. Här är det meningen att barnen ska kunna ha lite roligt, och inte behöva tänka på sina problem hela tiden.

Kerstin Dahlström är verksamhetschef för just den klinik där lekterapiavdelningen ligger.

– Läkarna här på sjukhuset gör underverk varje dag. Men nu vill vi höra om de underverk ni har varit med om.

Mark Polansky berättade för barnen och föräldrarna och färden upp till rymdstationen och om hur det var att vara där.

– Just nu är det sex personer på rymdstationen. Tre som bor där och två ryska kosmonauter och en turist som åkt upp med dem.

Christer Fuglesang tog över och berättande på svenska till den film de visade. Han beskrev rymdstationens inre allt eftersom kameran gled igenom de olika avdelningarna.

– Där ser ni en skylt, som det står 28 000 km/t på. Det är vår hastighetsbegränsning. Kör vi fortare får vi böter, sa han skrattande.

Han berättade också om den solpanel de skulle vecka ihop under sitt uppdrag.

– De hade sagt att det skulle ta en timme ungefär, och vara en lätt match. Det gick bra i fem minuter, sen fastnade den. Och det var väl i och för sig inte så konstigt. Det var som en karta med åttio veck som varit uppvecklad i sju år. Så vi fick göra en extra rymdpromenad för att försöka fixa det, med verktyg vi tillverkat själva. Men det gick bra.

Superdataspel

Efter filmvisningen fick barnen ställa frågor till astronauterna. Hur borstar man tänderna, undrade någon.

– Man tar en tandborste och en tandkrämstub, klämmer ut tandkräm på borsten, och börjar borsta, började Mark Polansky. Så långt är allt precis som på jorden. Men det finns inget tvättfat att spotta i, och ingen gravitation som skulle göra det till en särskilt bra idé att spotta även om det fanns ett handfat. Så det finns två alternativ. Endera sväljer man, eller så letar man reda på en använd tvättlapp och spottar i.

Christer Fuglesang fick en fråga om det var jobbigt att göra rymdpromenaderna.

– Nej, själva rymdpromenaderna var inte särskilt jobbiga. Det är lite som att klättra, men man glider för det mesta fram.

Vad händer om man tappar taget då?

– Vi sitter fast i långa linor. Och skulle den gå av så har vi miniraketer på dräkterna som vi kan flyga tillbaka till stationen med. Vi får träna att flyga med dem i vårt virtual reality-lab innan uppdraget. Det är som ett superdataspel!

Efter frågestunden delade astronauterna ut signerade fotocollage från resan tillsammans med ett tygmärke, en penna och en "tatuering" till alla barnen. De signerade också med pensel och färg en tröja med uppdragsemblemet på som sjukhuset fick.

Därefter skiljdes de storögda barnen – och nästan lika storögda personalen – och astronauterna, de förra en upplevelse utöver det vanliga rikare och de senare för att fortsätta sitt nordiska uppdrag.