Christer Fuglesangs nyhetsbrev

F.h. Danny, jag och Nicole fastspända på mellandäck under en ”Post Insertion” simulering.
21 januari 2009

Efter ett underbart skönt och avslappnande jullov så blev det en rivstart förra veckan. Jag var schemalagd för aktiviteter 7 eller 8 timmar varenda dag, och då räknar jag inte gym-tiden. Det var tur att de flesta andra människor också haft ledigt över jul och nyår så att bara ett fåtal e-mail droppat in. Och de flesta i Sverige hade ju ledigt fram till Trettondagen också. Den här veckan har varit lite mer normal, med knappt 30 timmars schemalagd träning.

Men det har varit roligt. I måndags hade vi vår första rymdpromenadsträning för rymdpromenad nummer två, EVA2. Danny och jag genomförde hela rymdpromenaden enligt tidsplanen i dräkterna i poolen. Pat var vår ”IV” (Intra Vehicular), d.v.s. den som koordinerar rymdpromenaden inifrån rymdfärjan och hela tiden talar om för oss därute vad vi ska göra härnäst. (På STS-116 hade BillyO den rollen.) Kevin var med och skötte robotarmen, som det också finns modell för i poolen även om den inte har riktigt samma geometri.

Slutligen hjälpte Jose till när vi tog på oss rymddräkterna. ”Tog på” och ”tog på”, förresten. Det är snarare så att man kryper in i dem, eller trycker in sig. Ganska obekvämt.

Övningen gick bra, fast vi upptäckte flera saker som kan förbättras. Men det finns gott om tid att åtgärda det. Åtminstone fyra gånger till ska vi göra just den här övningen i poolen. För min del ska sedan rymdpromenad tre övas plus diverse reservscenarier och möjliga reparationer på rymdfärjan. Fast lika mycket tid i poolen som för STS-116 blir det nog inte. Då gjorde jag 48 körningar totalt, vilket blir närmare 250 timmar i vattnet.

Jag har lyckats utrymma rymdfärjan i tid.

Vi har haft flera simuleringar med de vackra – men klumpiga – orangea rymddräkterna, vilket inte sker så ofta. Förra veckan tränade vi nödutrymning för fallskärmshopp. Om rymdfärjan av någon anledning inte kan landa, så finns det en möjlighet att hoppa ut med fallskärm. Det går till så att på 30 000 fots höjd (9 000 m) spränger vi upp ut/ingångsluckan på mellandäck. Innan dess har vi förstås stängt våra visir och rymdfärjan har tryckutjämnats med omgivningen.

På väg in i rymdfärjemodellen för utrymningsövning.

Befälhavaren sätter rymdfärjans autopilot på att hålla höjd så gott det går, vilket inte är särskilt bra. Från 9 000 m höjd beräknas vi ha fyra minuter på oss att utrymma. Det låter som lång tid men med våra klumpiga dräkter och med tanke på hur väl fastspända vi är så är fyra minuter inte så lång tid. De från flygdäck måste dessutom gå ner för en stege först. Under träning klarade vi det i alla fall på runt två och en halv minut.

Pat diksuterar videokameran med vår fotoinstruktör Paul inför simuleringen i rymdfärjemodellen i bakgrunden.

Jag har också haft en enmansimulering som de kallade ”CBM Mastery”. CBM står för ”Common Berthing Mechanism” och det är den dockningsanordning som används mellan moduler på den amerikanska delen av ISS.

MPLM:n som vi har med oss upp i Discovery dockas till Node 2 på stationen via en CBM och jag är den på vår besättning som ska sköta dockningen. I huvudsak är det bara fråga om att skicka ett antal kommandon via en laptop, men utifall något går fel är det bäst att man har en god förståelse för alla detaljer för att veta vad man ska göra. ”Mastery”-simuleringen var ett slags test för att kolla att jag lärt mig tillräckligt. Tydligen hade jag det, för jag behöver inte göra om den.

Från en lektion med TV-systemet från rymdpromenaddräkternas hjälmar. Det jag håller min hand på monteras ovanpå hjälmen.

I övrigt inget nytt ”från Västfronten” – vi väntar alla lika spänt på att höra hur det går med startdatum och annat. Som t.ex. om Mike Griffin (NASA:s chef) får behålla sitt jobb.

Copyright 2000 - 2014 © European Space Agency. All rights reserved.