Christer Fuglesangs nyhetsbrev, nr 2 - STS-128

Officiellt börjar vår träning nästa vecka (vecka 36). Fr.o.m. då schemaläggs vi av en speciell besättnings-”training manager”. Lustigt nog är det samma person som jag hade det sista året på förra flygningen, STS-116, Dale Williamson. Praktiskt att ha att göra med någon man redan känner och det kan vara en fördel om man ska försöka klämma ut en ledig dag här eller där. Det bör i och för sig inte vara så svårt under de närmaste månaderna. Träningen drar i gång i lugnt mak, i alla fall för mig som redan har flugit och inte är så involverad i själva rymdfärjeflygandet. Efter nyår räknar jag dock med att det blir full fart.

Hela besättningen har fortfarande inte träffats samtidigt – det blir som sagt först nästa vecka – men det har bestämts vilka olika uppgifter var och en har. Här är vad som gäller för mig: Jag är MS4 (som sådan får jag brun färgkod, mot mitt orangea på STS-116) och EV2, d.v.s. en av dem som gör rymdpromenader.

Jag kommer att sitta på mellandäck både vid start och landning, precis som förra gången. (Jag uttryckte visst önskemål om att få sitta där uppe åtminstone åt ena hållet, men det gick visst inte, lite tråkigt.) Jag sitter dock i mitten och har därmed lite mer utrymme för benen och viss möjlighet att kika ut genom det lilla fönstret en bit bort till vänster på ingångsluckan.

Jag har huvudansvaret för öppning och stängning av rymdfärjans lastrumsluckor, vilket är något av det första resp. sista som görs i rymden. Men allra först kommer jag att ge mig upp på flygdäck omedelbart efter MECO (Main Engine Cut Off, d.v.s. då motorerna stängs av) för att fotografera den externa tanken när den kopplats loss och långsamt driver iväg från oss. Detta görs enbart om vi startar i dagsljus. STS-116 startade ju på natten, så då kunde vi inte fotografera tanken.

Liksom på STS-116 är jag huvudansvarig för dockningssystemet, men deltar annars inte i anflygningsgöromålen och de speciella simuleringarna för det. Jag är däremot CMO1 – Crew Medical Officer, förste medicinare ombord. Det är nytt för mig och kommer att innebära lite grundläggande medicinsk träning. Det är inte mer än runt 10 timmar, men jag ska se om jag inte kan få lite mer. En annan ny sak är att jag är delansvarig för dockningsmekanismen mellan MPLM:n (se föregående brev) och ISS: CBM (Common Berthing Mechanism). Slutligen är jag precis som på STS-116 delansvarig för laptopdatorerna och nätverket. Jag tar också hand om eventuella små-experiment och jordobservationer som kan komma i fråga. Det här är i alla fall ingångsplanen. Sedan kan det ju ändras under vägs.

Även om träningen officiellt börjar nästa vecka hade vår befälhavare CJ bett alla att klara av sina ”kvalificeringar” före dess. Det är mindre tester på olika system för rymdfärjan, och vilka man behöver ta beror på ansvarsuppgifterna under flygningen. Eftersom jag inte har så mycket med själva rymdfärjan att göra, så var min enda ”Qual” på kommunikationssystemet. Alla måste kunna det bra. I förrgår fixade jag det.

I morse var Beamer och jag vid NBL (poolen för rymdpromendsträning) och pratade om våra erfarenheter från STS-116. Vi gav dem också ett montage samt en sköld med NBL-logon som vi flög på rymdfärjan åt dem. Det var den allra sista ”debriefen” för STS-116 och den allra sista av över hundra montage som vi gav bort. Så nu kan vi verkligen säga att STS-116 är definitivt helt avslutad. Det kändes som en ypperlig tajming, med tanke på att efter helgen så börjar träningen officiellt för nästa flygning.

Scott Parazynski, astronaut på 5 rymdfärjor, var också där och höll föredrag. Han flög på STS-120, där de bl.a. vecklade ut samma solpanel som vi hade sådana problem med att veckla in under STS-116. De stötte också på problem och fick liksom vi göra en extra, mycket spektakulär rymdpromenad, där Scott lagade solpanelen genom att närmast sy stygn i den. (Han är f.ö. läkare i botten.) Fast på NBL pratade han inte om sin rymdfärd, utan om när han försökte bestiga Mount Everest i maj. Tyvärr fick han ryggskott precis inför topp-försöket och han tvingades ge upp, men det var ändå en spännande historia och de flesta i hans grupp kom upp (och ner) helskinnade.

Hälsningar,

Christer