Christer Fuglesangs nyhetsbrev, nr 4 - STS-128
Idag öppnade äntligen Johnson Space Center (JSC), nio dygn efter att orkanen ”Ike” drog in rakt över Houston. USA:s fjärde största stad, med ca 4.5 miljoner invånare och omnejder miltals bort drabbades hårt. Värst var det för kustremsan där orkanens öga gick i land: staden Galveston och halvön Bolivar med tusentals semesterhus drabbades. Av en god väns hus på Bolivar finns bara badkaret kvar. Invånarna i Galveston, drygt 50.000, har ännu inte fått återvända hem, då det varken finns vatten eller el och stora sanitära problemen.
I hela Houston-området är det fortfarande över 800.000 människor som inte har el. En del stora affärscentra (s.k. ”malls”) saknar ström och är stängda, fast nu har i alla fall tillräckligt många bensinstationer öppet för att det inte ska bli långa köer på mackarna. En del skolor öppnar idag, andra vet inte när de kan börja igen, däribland vår skola Awty. (Rutger är inte alltför ledsen för det, men han har nog inte insett att det kommer att bli kortare lov under läsåret i stället.)
Veckan före orkanen var jag i Europa. Först på EAC (europeiska astronautcentret i Köln) där vi hade ESA astronautmöte. Bl.a. fick vi en uppdatering av den pågående astronaututtagningen. Av ca 8400 sökanden i juni, fick drygt 900 genomgå en första omgång ”psykologiska” tester (mer IQ-liknande och anlagstester än rent psykologiska) i Hamburg i juli och augusti. Nu har ca 190 kandidater blivit inbjudna till fler tester och intervjuer på EAC, med början i förra veckan. Dessa kommer att fortgå fram till slutet av oktober. En del svenskar finns fortfarande med, fast inga siffror på hur många från varje land är officiella ännu. I slutändan skall minst fyra nya astronauter, kanske fler, anställas av ESA, troligen i mitten av 2009.
Efter Köln var jag några dagar i Stockholm. Fick möjlighet att ”slå en forsk” på KTH (ett favorituttryck som min f.d. professor/chef Per Carlson brukar använda när han kan lämna administrativt arbete därhän ett tag och i stället tänka på forskarfrågor) och förra lördagen pratade jag om ”Fysik i Rymden” i Kungsträdgården, samtidigt som Ike drog in över Texas med vindstyrkor på uppemot 50 m/s. Som tur är – i det här fallet – bor vi inte i översvämningshotade områden, så familjen behövde inte lämna huset. JSC, däremot, ligger bara några hundra meter från viken Clear Lake av bukten Galveston Bay och alla därikring blev uppmanade att utrymma. JSC stängdes redan vid lunch på torsdagen (11/9).
Två familjer – goda vänner och astronautkollegor – flyttade in hos Lisa och Rutger. Det kändes bra för mig på andra sidan Atlanten, förutom att de kunde hjälpa henne säkra huset med plywoodskivor framför fönstren m.m. Nu hjälpte det dock inte helt, två träd blåste ner på tomten. Ett föll mot garaget och över elledningarna in till oss, men trots det kom strömmen tillbaka måndag eftermiddag. Vad gäller el, så har vi haft tur: ett kvarter bort har de fortfarande inte ström. Mest irriterande är att vår Internet inte fungerar och därmed inte heller den landbaserade telefonen. Mest förvånande, å andra sidan, var att mobiltelefonerna fungerade hela tiden.
Jag flög tillbaka till Amerika från Stockholm förra söndagen, helt enligt min ursprungsplan. Fast Houstons flygplatser var stängda (de öppnade på tisdagen) och det närmaste flyget var till New Orleans. Därifrån blev det hyrbil och fem timmars körning. Killen på hyrbilsfirman tyckte f.ö. jag var helknäpp som skulle till Houston: ”Vad ska du dit för? Det är bara problem efter orkaner! Vi vet här efter Katrina – ni är orkan-noviser i Texas!”. Och mycket riktigt, strax efter jag passerat gränsen från Louisiana till Texas blev allt svart. Det var på kvällen och inte ett ljus syntes. Det var som att köra genom spökstäder. Väl i Houston var det sporadiska områden med ljus, men aldrig har jag sett så lite trafik på kvällen. Delvis beroende på att utegångsförbud gällde – och det gäller fortfarande, fast nu först efter midnatt.
JSC har efter omständigheterna klarat sig bra, det är bara smärre skador på enskilda byggnader. Av NASA: s anläggningar här verkar flygplatsen Ellington ha drabbats värst. En hel hangar till ett stort transportplan, Guppyn, är t.ex. bara försvunnen – bortblåst. NBL, byggnaden med poolen där vi tränar rymdpromenader fick en del skador och tidigast i slutet av veckan kan träning återupptas där. För vår del, STS-128, så har all träning inställts den här veckan och överhuvudtaget kommer nog inte saker att bli helt normala igen på ytterligare någon vecka.
Frågan är hur det ska gå med nästa rymdfärjeflygning, STS-125 till rymdteleskopet Hubble. Det planerade startdatumet var 10 oktober, men troligen blir det nog förskjutet några dagar. Inte bara p.g.a. Ikes härjningar, utan också p.g.a. mindre tekniska problem i Florida. Hur som helst är besättningen just nu på Kennedy Space Center för sista övningen och starttestet, TCDT (Terminal Count Down Test). Vår besättning har ett litet extra intresse av att STS-125 kommer iväg och allt går bra, då det är flygningen med Atlantis före oss. Efter Hubble-besöket blir Atlantis vår, s.a.s.
Alla hus i Clear Lake området har inte klarat sig så bra som JSC, framför allt inte de som ligger vid vattnet. Vattnet steg med flera meter när Ike pressade in en stor flodvåg i Galveston Bay. En del kollegor har helt förstörda hus. Några av bilderna, som jag fick av en finländsk vän här på NASA, Kimmo Nieminen, antyder vilka krafter som varit i spel.
Bästa hälsningar,
Christer