Huygens jubilerar: Två år sedan Titan trädde fram ur sina slöjor

När Huygens den 14 januari 2005 landade på saturnusmånen Titan var det med bred marginal den avlägsnaste himlakropp som en farkost mjuklandat på. Titan är också en unik värld. Det är den enda månen i solsystemet som har en påtaglig atmosfär – Titans är faktiskt tjockare än jordens. Men det är också vad atmosfären består av som gör Titan så intressant. Till skillnad från Mars och Venus koldioxidatmosfärer så består den huvudsakligen av kväve, precis Jordens.

Titan var också den enda himlakropp i solsystemet där forskarna misstänkte att det kunde finnas hav, sjöar och floder. Förvisso inte av vatten, det är Titan alldeles för kall för, utan av metan. Men icke desto mindre. De teoretiska modellerna om vad Huygens skulle möta när den landade pratade om enorma lager av organisk sörja, regelrätta regnväder av metan och etan och isvulkaner som spyr vattenlava.

Men på grund av Titans täta atmosfär var allt detta antaganden innan NASA:s Cassini med ESA:s Huygens som passagerare anlände till ringplaneten för två år sedan.

Floder ögonbrynshöjare

De första bilderna från Huygens levde på sina sätt inte upp till de höga förväntningarna. Man såg inga hav eller sjöar. Men det fanns andra saker som kompenserade. Det rådde ingen tvekan om att Huygens kameror fångat ett system av floder.

– Just floderna var nog det vi höjde ögonbrynen mest för, minns Jan-Erik Wahlund.

Han är docent i rymdfysik vid Institutet för rymdfysik, IRF, i Uppsala och ansvarig för det svenska deltagandet på Cassini, den amerikanska satellit som Huygens-landaren utgjorde en del av.

– Floderna var nog det mest spektakulära resultatet från Huygens.

Även marken där Huygens landade var våt. Det kunde forskarna konstatera eftersom den relativt "heta" landaren gav upphov till ett moln av metanånga när den satte sig tillrätta på marken.

– Huygens landade i ett kärr kan man säga, berättar Jan-Erik Wahlund. Konsistensen var ungefär som brylépudding.

Nu är man relativt säker på att Huygens landade i en sorts floddelta som åtminstone för tillfället var relativt torrlagt.

Utomjordiskt regn

Forskarna hade väntat sig att Titans yta skulle vara relativt platt. Men bildmosaiken från Huygens nedfärd genom Titans molnslöjor visade på ett märkligt bekant landskap, med berg och floddalar som skär igenom ett tämligen kuperat landskap.

Efter att ha tittat lite närmare på bilderna från Huygens landning så har forskarna konstaterat att det faktiskt duggregnade. Det syns droppar både på kameralinsen och på stenar och marken runt omkring.

Detta är på många sätt en sensationell upptäckt, eftersom det är första gången vi kunnat konstatera att det faktiskt faller nederbörd på en annan värld.

Nya forskningsresultat pekar på att detta är en synnerligen mild västanfläkt mot vad som bland kan förekomma.

– Man tror att riktiga skyfall, där det kommer 250 mm på ett par timmar, är fullt möjliga. Det kan vara sådana som ger upphov till floderna.

Huygens mätte också "luftfuktigheten" vid marken, som visade sig vara 45 procent. Men vid titanytans -179°C är det inte vatten som står för fuktigheten, utan metan och etan.

Huygens har även varit en utmärkt "markobservatör" för Cassini, och har på så sätt underlättat tolkningen av vad kretsaren sett från sin bana runt Saturnus.

Komplex kemi

Huygens kanske viktigaste uppgift ur en rent vetenskaplig synvinkel var att analysera kemin i Titans atmosfär, och även på ytan om den skulle överleva hela vägen dit, vilket forskarna inte var säkra på.

– Den typen av mätningar är ju lite svåra att göra med en kretsare, säger Jan-Erik Wahlund och ler.

Och kemi hittade Huygens.

– Titan har en oerhört komplex organisk kemi, berättar Jan-Erik Wahlund. Ytan är täckt med väldigt komplexa organiska molekyler som producerats långt uppe i atmosfären.

Huygens upptäckte också två olika varianter – isotoper – av grundämnet argon i Titans atmosfär. Den tyngre isotopen, Ar-40, tyder på att Titan har ett inre som är geologiskt aktivt. Detta är ovanligt för en måne, och kan tyda på att det finns ett isolerande lager en bit under ytan som håller kvar värmen i månens inre.

Denna upptäckt av Titans aktiva geologi var, tillsammans med upptäckten av att det finns en hydrologisk cykel där metan dunstar, kondenserar och faller som regn, de viktigaste fundamentala upptäckterna som Huygens gjorde, menar Jan-Erik Wahlund.

Huygens undersökte också förhållandet mellan kolisotoperna C-12 och C-13.

– Liv gillar C-12, säger Jan-Erik Wahlund, så om det hade funnits liv av jordtyp på Titan så hade vi sett det. Men det verkar inte finnas något liv på Titan, åtminstone inget som vi känner igen.

Under sin färd ner genom Titans atmosfär gjorde Huygens också oväntade upptäckter om vindstrukturen i Titans atmosfär.

Huygens fortsätter att leverera

Som vid alla dylika projekt kommer resultaten uttrillande lite allt eftersom.

– Man blir aldrig färdig med att analysera sånt här. Huygens kommer att generera vetenskapliga artiklar i åtskilliga år framöver, säger Jan-Erik Wahlund.

Huygens levererar alltså fortfarande nya insikter, trots att sonden "dog" bara några timmar efter landningen. Detta var dock betydligt längre än forskarna planerat, så även i detta avseende presterade Huygens över förväntan.

– Vi är överhuvud taget väldigt nöjda och belåtna med Huygens, säger Jan-Erik Wahlund och skrattar.