Odin får fortsätta ta tempen på jorden

Torsdagen den 10 maj samlades astronomer, rymd- och atmosfärsforskare och andra som är och varit inblandade i den svenskbyggda satelliten Odin på AlbaNova universitetscentrum i Stockholm. Där fanns förutom svenska forskare även franska, kanadensiska, brittiska och tyska deltagare. Odin är ett svensk-finsk-fransk-kanadensiskt samarbete. Seminariet var dels en summering av vad Odin uppnått på astronomiområdet. Den delen av satellitens arbete är nu slutfört.

Den har under sex år istället för planerade två levererat data som både styrkt och ställt teorier på huvudet, och har varit en starkt bidragande orsak till att de kosmokemiska modellerna nu ses över. Nu börjar dock det astronomiska arbetet allt mer rikta in sig på Herschel-observatoriet som är planerad att skickas upp nästa år. Därför avslutades den del av satellitens arbete som blickade uppåt.

Odin fortsätter dock att blicka nedåt, mot jordens atmosfär. Den kommer att fortsätta leverera viktiga data, bland annat för klimatforskningen, åtminstone detta år ut. Odin har fått sitt liv förlängt tack vare att ESA gått in med pengar, just för att man anser att Odins bidrag till atmosfärsforskningen är så värdefullt.

Ozonlagret påverkar koldioxidhalten

Därför var seminariet den 10 maj också ett avstamp inför Odins fortsatta observationer. En av forskarna som var där var Kevin Noone, professor och chef för International Geosphere-Biosphere programme med säte vid Kungliga Vetenskapsakademien.

– Det vi tänker på som klimat sker i de nedersta kilometrarna av atmosfären, berättade han. Odin ser bara ner till ungefär tio kilometers höjd. Hur kan då Odin bidra till klimatforskningen? Jo, för allt hänger ihop.

Som exempel nämnde han bland annat Odins enastående förmåga att övervaka ozonlagret, som styr hur mycket ultraviolett strålning som når jorden.

– Om mer ultraviolett strålning når genom atmosfären kan det påverka havens plankton negativt, menade han. Med tanke på att hälften av all koldioxid vi släpper ut binds i havens biosfär så kan detta givetvis få stora konsekvenser för klimatet.

Ted Llewellyn, professor vid Saskatchewanuniversitetet i Kanada talade sig också varm för Odins kapacitet för att övervaka ozon. Detta gav honom också tillfälle att slå sig och sina landsmän för bröstet, eftersom det instrument Odin använder för att spana på ozonet, OSIRIS, är byggt i Kanada.

– Odin har visat att den metod vi använder för att övervaka ozonet är ett bättre sätt än den metod som den amerikanska TOMS-satelliten gör (TOMS=Total Ozone Mapping Spectrometer). Odin har också visat att det går att vara med i forskningens allra skarpaste spets utan att knäcka nationalbudgeten.

Kylare eller element?

Kevin Noone berättade att Odins spanande på osynliga moln på extremt hög höjd, så kallade sub-visuella moln också är viktiga för klimatforskningen. Mänskliga aktiviteter kan tänkas påverka bildandet av dessa moln och deras egenskaper. Vetenskapen vet inte mycket om dem, vilket gör Odins insatser än viktigare.

– De här molnen kan endera värma planeten eller kyla av den, beroende på hur tjocka de är, sa Kevin Noone.

Det finns tecken som tyder på att den kylande effekten är större än väntat, vilket gör att den globala uppvärmningen egentligen är större än man trott, men att den till en del maskerats av effekten från dessa moln.

Nattlysande moln allt längre söderut

Även Jörg Gumbel, professor vid Stockholms universitets meteorologiska institution, prisade Odins arbete med att spåra moln högt uppe i atmosfären. De moln Jörg Gumbel studerar kallas nattlysande moln och ligger i mesosfären på drygt åttio kilometers höjd. Molnen kallas nattlysande just för att de lyser på natten. Det beror på att de är så högt uppe i atmosfären att solen på grund av jordytans krökning kan lysa på dem när det är mörkt på marken under dem. Dagtid syns de inte. Det är de för ljussvaga för.

Molnen existerar bara på sommaren och på höga latituder, det vill säga nära polerna. Även dessa moln är indikatorer på förändringar i resten av jordens atmosfär.

– Vi förväntar oss att se de nordliga nattlysande molnen allt längre söderut och att de ska bli ljusstarkare. För några år sedan, 1999, såg vi dem för första gången över Colorado, där de orsakade en viss uppståndelse.

Han berättade också att Odins observationer bli bättre och bättre för varje år, eftersom man lär sig mer om hur observationerna kan optimeras.

– Nu kan vi se hela vägen till Sydpolen! Det kunde vi inte tidigare.

Så Odin har alla möjligheter att fortsätta leverera nyckeldata till forskarna. För att vara en relativt liten och billig satellit som varit aktiv tre gånger längre än planerat är det inget dåligt facit.