Beroende på hur långt från jorden månen befinner sig blir förmörkelsen total eller ringformig

De stödstationer för satelliter som ESA driver på Svalbard kommer att få se en 93-procentig solförmörkelse. Radaranläggningen EISCAT kommer att mäta vad som händer i atmosfären under förmörkelsen. Anläggningen arbetar till vardags bland annat tillsammans med ESA:s Cluster-satelliter för att studera atmosfärens gräns mot rymden.

Det är första gången en så kvalificerad radaranläggning befinner sig så nära spåret för en total solförmörkelse, vilket gör det till en intressant händelse även ur forskningssynvinkel. Annars är solförmörkelsernas roll för forskningen idag liten.

– Man har kunnat göra konstgjorda solförmörkelser genom att täcka för solen ett hyfsat tag nu, säger Gunnar Welin, astronom, populärastronomisk författare och tillika biträdande redaktör på Populär astronomi. Så nu kan astronomerna göra sina solförmörkelser när de behöver dem.

Göteborgsk pionjär först

De har emellertid varit ett viktigt verktyg för astronomer, ända in på 1900-talet. De var länge ett värdefullt verktyg för att studera solens atmosfär.

– Man kunde bland annat se att koronan ändrade utseende, berättar Gunnar Welin. Varför gjorde den det?

Vid förmörkelsen 13 maj 1733 sågs för första gången utbrott på solytan i form av protuberanser med blotta ögat, och detta av en svensk. Det var den Göteborgske lektorn och astronompionjären Birger Wassenius som stod för bedriften.

Ett av de sista – och kanske det största – bidragen till fysiken – gjorde solförmörkelsen 1919.

– Då observerade den engelska astronomen Sir Arthur Eddington för första gången hur solen böjde ljuset från en bakomliggande stjärna. Det var den observation som slutgiltigt bevisade Einsteins allmänna relativitetsteori.

När han fick frågan om vad han skulle sagt om observationen inte givit de resultat den gjorde lär Einstein ha sagt "då hade jag tyckt synd om den käre lorden, teorin stämmer hur som helst".

Geologisk tillfällighet

Som en liten bit midnatt vandrar månskuggan över jordytan

Det är egentligen ganska häpnadsväckande att vi kan ha den typen av solförmörkelser vi har på jorden – ibland totala solförmörkelser där månen precis täcker solskivan och ibland ringformiga där den precis inte gör det. Vore månen närmare eller större så skulle förmörkelserna inträffa två gånger per år, och solen skulle vara borta en ordentlig stund. Vore månen mindre eller längre bort skulle vi aldrig få några totala förmörkelser.

Den typen av förmörkelser är även i geologiskt perspektiv en tillfällighet på jorden. På grund av det gravitationella samspelet mellan månen och jorden så avlägsnar sig månen hela tiden från jorden. När jorden var ungefär tio procent yngre var alla solförmörkelser totala, och när jorden är ungefär tio procent äldre kommer det inte att bli några totala solförmörkelser längre. Månen kommer helt enkelt att vara för långt från jorden då.

Viktigt att titta rätt

Det är lätt att skada ögonen när man tittar på solen, även vid en solförmörkelse. Därför är det viktigt att titta på rätt sätt.

– Ska man titta direkt på solen ska man ha ett riktigt bra solfilter. Exponerad och framkallad svartvit film fungerar bra. Men inte färgfilm! Jag brukar använda en spegel och skicka en solkatt på en slät nordvägg kanske 20–40 meter bort, berättar Gunnar Welin.

Ett annat finurligt sätt är att göra ett millimeterstort hål i ett papper och låta solen lysa genom hålet, gärna i en mörk låda så den rätt ljussvaga bilden går att se. Det är en variant på den klassiska camera obscura. Det går också att använda en vanlig kikare för att projicera en bild på en slät yta. Men titta aldrig direkt på solen, och definitivt inte genom en kikare. Det är som att använda ett brännglas på ögat.

Med hjälp av det här verktyget kan du räkna ut hur solförmörkelsen kommer att se ut där du bor.

Här kan du också få fakta om förmörkelsen, och dessutom se hur månskuggan rör sig över jorden.