Svenska Prisma visar vägen

Prisma kommer 2009 att bli den första satellit som testar autonom formationsflygning
30 november 2007

Den svenska teknikdemonstratorn Prisma har lockat till sig ett flertal av de riktigt tunga aktörerna i rymdeuropa. Dit hör den franska rymdstyrelsen CNES, tyska DLR, och ESA. För dem erbjuder Prisma en möjlighet att testa teknik som man anser kommer att bli avgörande för det fortsatta utforskandet av universum.

Den svenska satelliten Prisma är den första satellit som kommer att demonstrera avancerad formationsflygning. Den är därför en viktig milstolpe för ESA:s egna formationsflygningstestare Proba-3. Den 21 november samlades europeiska och svenska forskare och tekniker i Rymdbolagets lokaler i Solna för att prata om Prisma.

Formationsflygning nästa steg

Varför är då formationsflygning en så stor grej?

– Det är enda sättet att nå de höga upplösningar som krävs för att vi ska kunna se exempelvis jordlika planeter runt andra stjärnor, säger Michel Delpech, som är ansvarig för den franska rymdstyrelsen CNES formationsflygnings-experiment på Prisma.

Instrument på jorden kommer alltid att vara begränsade av den grumliga atmosfären, magnetosfären och andra egenskaper vår planet har och som gör den bra och trevlig att bo på. Man kan bygga större teleskop – vilket man gör, även där går tekniken framåt – och man kan förfina detektionsinstrumenten.

– Men förr eller senare kommer man till vägs ände, säger Michel Delpech.

Då måste man upp ovanför atmosfären. Att skicka upp stora teleskop i rymden är rent praktiskt svårt. En interferometer där man länkar samman flera instrument och får på så sätt en ofantligt mycket bättre upplösning är ett sätt att komma runt detta.

Men satelliterna måste veta på mindre än en millimeter när var de befinner sig i förhållande till varandra. Den noggrannheten går inte att åstadkomma med kontroll från marken. Därför måste satelliterna lösa detta själva – de måste klara av autonom formationsflygning.

Det finns också planer på att använda interferometrar åt andra hållet för att observera jorden. Exempelvis kan man då mäta jordrörelser med mycket större noggrannhet och mäta hur jordytans tektoniska plattor rör sig mot varandra, hur vulkaner "suckar" och sätter sig mellan utbrotten, och även mäta sättningar i marken och bedöma rasrisker.

Prisma ett vägval

ESA har många projekt på ritbordet som är beroende av en fungerande formationsflygningsteknik

Sverige har en lång historia av framgångsrika satelliter bakom sig. De sträcker sig från de helsvenska Viking, Freja, Astrid 1 och 2 och mikrosatelliten Munin, till de internationella succéerna med Odin och SMART-1. Sverige har för sin storlek en rymdindustri med hög profil, där Volvo Aero och Saab Space tillsammans med Rymdbolaget är de stora aktörerna.

Rymdbolaget bildades tillsammans med Rymdstyrelsen 1972, men man valde senare att skilja på beställar- och utförardelen. Det statligt ägda Rymdbolaget har fortsatt att bland annat utveckla satelliter och Rymdstyrelsen är den statliga myndighet som lägger beställningarna.

Men i takt med att satelliterna blir allt mer avancerade stiger också priset.

– Men nu står vi vid ett vägval, säger Christer Nilsson, projektbeställare för Prisma på Rymdstyrelsen. Vi har inte råd att bygga satelliter i svensk regi. Samtidigt finns det mycket värdefull kompetens i Rymdbolaget som till stor del byggts upp med pengar från Rymdstyrelsen och som vi vill ge en chans att nå ut till en större marknad.

Rymdstyrelsen beslöt då att initiera Prisma-projektet som en möjlighet för Rymdbolaget och svensk rymdindustri att visa upp sig för att på så sätt kunna ta det definitiva steget ut på den europeiska arenan.

Stora möjligheter för många

Ett av Rymdstyrelsens krav på Rymdbolaget för Prisma-projektet var att det skulle attrahera intressenter från andra länder.

Och det har Rymdbolaget lyckats bra med. Både CNES och den tyska rymdstyrelsen och rymdforskningscentret DLR är med i projektet, liksom Danmarks Tekniske Universitet, DTU.

Ytterligare en uppgift för Prisma var att erbjuda plats att testa ny svensk teknik.

– Rymden är lite av moment 22, säger Christer Nilsson. Prylarna ska ha flugit för att kunderna ska ta dem på allvar, och sånt som kunderna inte tar på allvar får inte flyga ...

För CNES är teknikdemonstratorer svåra att hantera inom den egna organisationen.

– Det finns ingen vetenskap inblandad, det handlar bara om teknik, och CNES arbetar inte på det sättet. Det är vetenskapen som är den stora drivkraften till möjliga projekt inom CNES, säger Michel Delpech.

Men CNES kan delta som samarbetspartner. Därför fyller Prisma en plats för CNES som annars varit svår att fylla.

– Man ska heller inte glömma bort markdelen, menar Michel Delpech. Även där finns nya koncept och tillvägagångssätt, som det är viktigt att få erfarenhet av och få bekräftat att det fungerar.

Psykologiskt viktigt

Michel Delpech menar att man inte ska underskatta den psykologiska sidan av ett projekt som Prisma.

– Efter ett sådant projekt kan man säga "nu vet vi att vi klarar det här!". Då är det inte längre bara drömmar och förhoppningar.

Frederic Teston, ESA:s projektledare för organisationens egna testsatellit för formationsflygning, Proba-3, håller med.

– Prisma kan hjälpa till att bryta en psykologisk barriär.

Frederic Teston påpekar också att formationsflygning faktiskt är något helt nytt, och att man därför kan förvänta sig oväntade överraskningar. Därför kan en teknikdemonstrator som Prisma vara oerhört värdefull inför de oerhört utmanande kommande projekten som Darwin, Xeus och Simbol-X.

Copyright 2000 - 2014 © European Space Agency. All rights reserved.