Sverige med när ESA försöker bestämma universums ålder

När ESA-satelliterna Planck och Herschel skjuts upp 2007 delar på en Ariadne-5 för själva uppskjutningen. Men sedan går de skilda vägar. Planck letar sig ut till den så kallade L2-punkten i Jorden-Solen-systemet – en punkt i rymden ca 1,5 miljoner kilometer utanför Jorden på exakt motsatt sida som solen är. L2-punkten är en av de mer eller mindre stabila punkterna i ett tvåkropparssystem, där en satellit kan ligga länge med minimal bränsleåtgång. Herschel å sin sida kommer att lägga sig i Jorden-månen-systemets L2-punkt.

Fundamentala frågor

Från sin L2-punkt kan Planck studera hela himlavalvet utan att störas av Jorden eller Solen, och ska titta tillbaka till endast 30 000 år efter universums födelse. På så viss hoppas forskarna få en mängd ny information om hur stjärnor och galaxer bildades i universums barndom, vad universums så kallade mörka materia är, om universum kommer att expandera för evigt eller kollapsa i en Stor Krasch, och hur gammalt universum är.

För att göra detta kommer Planck att studera ojämnheter i den mikrovågsstrålning som genomspolar hela universum, och som är en rest från den Stora Smällen när universum bildades. Planck kommer att studera dessa ojämnheter med en aldrig tidigare skådad noggrannhet.

Herschel å sin sida kommer från sin L2-punkt att leta efter infraröd (värme-) strålning från några av de kallaste och avlägsnaste objekten i universum. Detta kommer Herschel att göra med hjälp av en spegel med 3,5 meters diameter. Det är den största spegel som skickats upp i rymden, och den är så stor att den inte kunde tillverkas i ett stycke. Herschel kommer att vara det enda rymdburna instrument som spanar i det infraröda området och bortom.

Syftet delar den delvis med Planck, nämligen att ta reda på mer om hur stjärnor bildades. Men Herschel ska även titta på hur den processen fortsätter nu i våra dagar.

Ny datorlösning

I både Planck och Herschel är Saab Ericsson Space inblandade, med en nytt datorsystem, och har i dagarna levererat de första delarna.

– Ja, vi ansvarar för två system både på Planck och på Herschel, säger Lars Nordfeldt, informationsansvarig på Saab Ericsson Space. Det ena hanterar kontroll av satelliten, som telemetri och sånt. Det andra sköter satellitens attitydkontroll, det vill säga hur satelliten justerar sin position för att peka åt rätt håll.

Även om processorn inte är ny och används av många aktörer på området så är sättet man använder den på det.

– Tack vare integreringen med annan hård- och mjukvara får man en kompaktare dator med högre prestanda, säger Peter Lindström, projektansvarig på Saab Ericsson Space.

Processorn är en 32-bitars RISC-processor som tickar på i 20 MHz.

– Det är de första datorprodukterna för rymdindustrin som vi gör som använder en 32-bitars processor, säger Lars Nordfeldt.

Det låter kanske inte särskilt imponerande med en 32-bitars processor på 20 MHz, med tanke på att persondatorerna har 32- eller till och med 64-bitars processorer på flera gigaherz.

– Nej, det gör det ju inte, säger Lars Nordfeldt. Men det är en viss eftersläpning i rymdbranschen. Dels klarar en processor på 20 MHz gott och väl de prestandakrav man har. Sedan fokuserar vi mer på tillförlitlighet än på prestanda.

Och just tillförlitligheten är en av Saab Ericsson Space adelsmärken.

Företaget är inblandat i de flesta ESA-projekt. Det kan vara – som med Planck och Herschel – i styrsystem för satelliterna, men också ofta med bärraketernas separationssystem, det vill säga system som styr hur raketens olika steg separerar från varandra.

Saab Ericsson Space håller också på att ta fram en ny processorlösning för framtida ESA-äventyr. Man räknar med att ha en betydligt kraftfullare processor, som arbetar i 120 MHz, klar för framtida projekt som exempelvis BepiColombo, en satellit som skjuts upp i april 2012 och som drygt 4 år senare ska lägga sig i bana runt Merkurius.