Rymdforskning i ett nötskal
Uppdraget till ISS är på många sätt en dröm som går i uppfyllelse för Christer Fuglesang, och många skulle säkert vilja byta plats med honom. I de fascinerande upplevelser som Christer kommer att mötas av finns grunderna till mycket av den forskning som görs – och bara kan göras – i rymden.
När Sveriges ESA-astronaut Christer Fuglesang kommer upp i rymden, vad kommer han då att mötas av? Sannolikt i tur och ordning tyngdlösheten, en stjärnhimmel klarare än den någonsin kan bli från botten av vår dallriga atmosfär, en skimrande himmelsrand, jorden som snurrar under honom.
– Detta är faktiskt en bra sammanfattning av vad rymdforskning handlar om, berättade Lennart Nordh, forskningschef på svenska rymdstyrelsen.
Lennart Nordh höll den första av en serie föreläsningar på Rymdbas Stockholm, torsdagen den 7/12.
Tyngdlösheten en stor tillgång
Tyngdlösheten, som kanske är det första Christer Fuglesang kommer att märka av sin rymdvistelse, är ett av skälen till att det går att göra forskning i rymden som inte går att utföra på terra firma.
– Det finns två skäl till att göra medicinsk forskning i tyngdlösheten. Dels för kunskapens egen skull, för att lära oss mer om hur ben tappar och tillväxer i masa, hur muskler och blodomlopp fungerar. Det kan bidra till nya insikter som kan vara till nytta för vården på jorden. Det andra skälet är att om vi ska ha en permanent närvaro i rymden så måste vi veta hur människan påverkas. Ska vi resa till Mars måste vi veta hur kroppen fungerar – eller inte fungerar – efter månader i tyngdlöshet.
Förutom nya medicinska kunskaper gör astronauterna ombord på ISS också experiment inom biologi, material- och förbränningsfysik, för att kunna optimera processer på jorden.
Satellitmätningar gav nobelpris
De flesta som skulle få se den stjärnhimmel Christer kommer att mötas av skulle ha svårt att värja sig för de riktigt stora frågorna. Vad kommer allt detta ifrån? Hur har stjärnorna bildats? Finns det planeter lik vår egen jord runt dessa stjärnor? Finns det liv på någon av dessa planeter?
Dessa frågor var precis vad årets nobelpristagare i fysik, John Mather och George Smoots, fick sina pris för. De har studerat de ojämnheter i strålningen från den ursmäll som bildade universum för drygt 13 miljarder år sedan. Strålningen är som är de kvardröjande vibrationerna från en enorm kyrkklocka som ringde för länge sedan. Genom att studera den kan astronomerna bilda sig en uppfattning om hur jämnt fördelad materien var i begynnelsen. Ur denna ojämnhet måste den struktur vi kan se i universum idag ha sprungit.
– De här resultaten har bara varit möjliga tack vare två satelliter, COBE och WMAP. Om två år, 2008, kommer ESA att skicka upp satelliten Planck. Det är en efterföljare till COBE och WMAP, och då kommer vi att få veta ännu mer om hur universum bildats och vad det består av.
Livets molekyl
När astronomerna med hjälp av instrument som Hubble-teleskopet kikar in i områden som Orion-nebulosan, kan de se att det bildas stjärnor i parti och minut. Med hjälp av radioteleskop har astronomerna också hittat över hundra olika molekyler i dessa moln.
– Men det är ett ämne som är svårt att hitta i dessa moln, och som är alldeles särskilt intressant eftersom vi tror att det är oundgängligt för att liv ska kunna uppstå – vatten, berättade Lennart Nordh. Anledningen till att det är så svårt att upptäcka är all vattenånga som finns i jordens atmosfär.
– Därför är satelliter oundgängliga för att kunna spåra vatten i universum. En av de satelliter som gjort stora insatser på detta område är den delvis svenska Odin. Men Odin spanar inte bara efter vatten i universums barnkammare, den söker också vatten i solsystemet.
– Vi kan se att det finns uttorkade floddalar på Mars, sade Lennart Nordh. Så vi har rätt länge vetat att det har funnits vatten där. Men nu har vi också sett att det fortfarande finns vatten på Mars, i form av is. Och bara för några dagar sedan rapporterade NASA att de kanske har hittat flytande vatten.
Vår hemplanet
Inte utan en viss hemlängtan kommer säkert Christer Fuglesang att titta ner på moder jord. Det är det många satelliter som gör också, bland dem Odin, som spanar på atmosfären.
– Det är detta tunna, tunna lager som ger oss möjligheten att leva på den här planeten. Den är ett extremt komplext system, som vi måste förstå bättre. Ett skäl är för att kunna veta vilka effekter våra utsläpp av växthusgaser har på den, Vi kan se att istäcket över arktis minskat med 15–20 procent sedan 60-talet. Ju säkrare vi blir på att säga varför, desto bättre och säkrare åtgärder kan vi sätta in. Ett annat skäl att observera atmosfären är för att kunna göra bättre väderprognoser, bättre kartor, bättre kunna dirigera hjälpinsatser vid katastrofer.
– Så rymdforskningen svarar både på existentiella frågor och ger oss praktiska färdigheter som vi använder i vardagen. Men kanske mest av allt handlar det om att våga ställa de frågor vi inte har svar på – att stilla vår nyfikenhet, avslutade Lennart Nordh.