Satellithistorien runt på 60 år

Den första bilden någonsin på månens baksida
Den första bilden någonsin på månens baksida. Den framkallades i rymden och faxades till jorden.
21 december 2006

Det är nu nästan 60 år sedan den första av människan tillverkade farkosten gick i en omloppsbana runt jorden. Under nästan hela den tiden har Sven Grahn skickat upp svenska raketer.

Den sista populärvetenskapliga föreläsningen på Rymdbas Stockholm gavs av en av de riktiga grå eminenserna i rymdsverige, Sven Grahn. Han har varit inblandad i den svenska rymdverksamheten i över ett halvsekel sedan han 1962 som 16-åring sköt upp sina första raketer. Han gav också en exposé över rymdforskningens historia, med ett särskilt gott öga till den svenska givetvis.

Som perspektiv på dagens rymdbedrifter visade han en bild på en astronomibok från 1882.

– När man läser den här inser man hur vaga begrepp de hade om hur saker och ting fungerar. De hade till exempel ingen aning om hur solen lyser.

Detta är alltså bara ytterligare en bit över ett halvsekel innan Sven Grahn sköt upp sina första raketer. Ibland känns det kanske som om det går långsamt framåt, men en blick i backspegeln visar hur fort det egentligen gått.

Framkallade bilder i rymden

Fem år innan Sven Grahns första uppskjutning hade Sputnik chockat världen, och i synnerhet amerikanarna. Strax efteråt följdes Sputnik 1 av den första levande varelsen i rymden, hunden Lajka, som sköts upp med Sputnik 2 den 3 november 1957. Lajka levde inte mer än några timmar i rymden, men hennes korta rymdvistelse var inte bara ett PR-trick.

– Poängen var att visa att en levande varelse kan överleva uppskjutningen och leva i rymden, att det faktiskt gick att andas i viktlöshet.

Innan Lajka fanns det många som på allvar inte trodde att människor eller djur överhuvud taget skulle kunna fungera i tyngdlöshet. Befriad från jordens gravitation trodde man bland annat att kroppens organ skulle trycka ihop lungorna så att andning blev omöjlig. Lajka visade att det inte var så.

Två år senare fotograferade den ryska sonden Luna 3 baksidan av månen.

– Den tog ett riktigt foto av månens baksida, med en alldeles vanlig kamera. Bilden framkallades ombord, med framkallningsvätskor och allt. Sedan skickades den till jorden via ett slags faxmaskin.

Sex år senare fotograferade den amerikanska Mariner 4 för första gången Mars. Forskarna hade förhoppningar om att det skulle finnas flytande vatten på planeten baserat på observerade periodiska färgskiftningar på ytan. Därför var besvikelsen enorm när bilderna mest av allt liknade månytan. Nu vet vi att ytan skiljer sig ofantligt från månens. En av orsakerna till att bilderna från 1965 var en sådan besvikelse var tekniken.

– Dagens digitala CCD-kameror var inte ens en glimt i ingenjörernas ögon då, skrattade Sven Grahn.

Människan i rymden

I detta rör sköts den första svenska raketen upp
Så här såg det ut när den första svenska raketen sköts upp

Bara två år senare blev Juri Gagarin den förste människan i rymden, och ytterligare tre år senare gjorde Alexej Leonov den första rymdpromenaden. Den dagen fyllde en pojke vid namn Christer Fuglesang åtta år. När Christer såg Leonovs rymdpromenad på TV väckte detta en dröm hos honom, en dröm som nu, 42 år senare, blivit verklighet. En mer fantastisk drömuppfyllelse är svår att tänka sig.

Sven Grahn var på plats i Florida vid den sista månstarten i december 1972.

– De startade från samma platta som Christer Fuglesang och Discovery gjorde, berättade Sven Grahn.

På en fråga från publiken om man verkligen kunde vara säker på att amerikanarna faktiskt varit på månen berättade Sven Grahn att han efter uppskjutningen av Apollo 17 åkte till en bekant som var radioastronom på ett universitet i närheten.

– Jag fick stå ute och sikta mot månen med antennen, medan de andra satt inne och styrde och skötte mottagningen. Vi hörde att det definitivt fanns någon på månen som pratade engelska!

Han berättade en annan anekdot från när han träffat projektledaren för månbilarna på Boeing.

– När de skulle bygga den så ringde de till biltillverkarna i Detroit och frågade hur man bygger en bil. De visste hur man byggde en rymdfarkost, men inte en bil.

I teknikens framkant

Odin
Odin är juvelen i den svenska satllitkronan

Den egna svenska satellitverksamheten daterar sig ett drygt decennium efter månäventyren, till 22 februari 1986, då den första svensktillverkade satelliten Viking sändes upp med en fransk Ariane 1-raket. Tre år senare blev Tele-X den första telekommunikationssatelliten för de nordiska länderna. Den ersattes så småningom av den likaledes svenska Sirius 2 och andra satelliter i Sirius-serien.

Sverige har också en relativt lång historia av forskningssatelliter i Vikings fotspår. Sex år efter Viking skickades Freja upp med en kinesisk raket från Gobiöknen.

– Jag var projektledare för Freja, och det var nog det roligaste jag någonsin gjort, mindes Sven Grahn.

Efter det har mikrosatelliterna Astrid 1 och 2 skickats upp med ryska bärraketer.

Kronjuvelen i den svenska satellitkronan är kanske Odin. Den har utvecklats av det svenska Rymdbolaget på uppdrag av Rymdstyrelsen, Kanada, Finland och Frankrike. Det är ett satellitbaserat radioobservatorium som både ska studera universum och jorden.

– Bland annat tittar Odin på atmosfärens ozon för att ta reda på om förbudet mot freoner har hjälpt stabilisera ozonlagret.

Den andra stora svenska satellitsuccén på senare tid är SMART-1. Den är den första europeiska rymdfarkost som nått månen, där den också planenligt kraschade tidigare i år. SMART var som namnet – Small Missions for Advanced Research in Technology – antyder en teknikdemonstrator med en mängd innovativa system som skulle testas under verkliga förhållanden. Den drevs av en elektrisk jonmotor, och på sina blygsamma en meters diameter och 367 kilo bar den en imponerande uppsättning mini-instrument.

– SMART-1 var ett tekniskt mästerstycke, berättade Sven Grahn.

Nästa satellitprojekt som Sverige leder är Prisma. Det är också en testplattform, för att lära sig mer om hur man precisionsflyger satelliter i formation. Detta är nödvändigt att kunna för nästa generation rymdteleskop, som bygger på att man använder flera satelliter i formation för att simulera en stor antenn eller spegel. På många sätt är Prisma ett teknologiskt sjumilasteg. Sverige driver detta tillsamman med Tyskland och Frankrike.

Så Sven Grahn kan nog se fram emot att även på äldre dagar få se den svenska rymdindustrin fortsätta dra ett betydande strå till satellittekniken och rymdforskningen.

Copyright 2000 - 2014 © European Space Agency. All rights reserved.