Vägen efter ISS – de bemannade rymdfärdernas framtid

En stor del av Christer Fuglesangs arbete på den internationella rymdstationen består i att fortsätta färdigställandet av stationen. Om ytterligare dryga tre år ska påbyggnadsarbetet vara avslutat. Stationen kommer då att ha varit kontinuerligt bemannad i tio år. Hur ser de nästkommande stegen för bemannad rymdfart ut? Det pratade Scott Hovland om på Rymdbas Stockholms sjätte dag.

Scott Hovland härstammar ursprungligen från vårt västra grannland och håller i vanliga fall till på den europeiska rymdorganisationen ESA:s forskningscentrum ESTEC i Holland. Där är han ledare för nya projekt inom bemannad rymdfärd.

– Där är nästa stora satsning Aurora-projektet, berättade han.

Aurora är en systematisk och långsiktig satsning i jätteformat, med både obemannade och bemannade farkoster, och som ska kulminera med att människan sätter foten på Mars någon gång runt 2035.

Vandrande Mars-borr

På många sätt är hela Aurora-projektet just en uppbyggnad inför en bemannad Mars-färd. Alla de delmål som finns på vägen har som uppgift att validera tekniker och procedurer inför Mars-resan. Men det kommer också att vara egna vetenskapliga uppdrag av stor dignitet som kommer att ge massor av spännande information om våra närmaste grannar i solsystemet.

En av de första delarna i Aurora-projktet är ExoMars. Det kommer att bli den första europeiska Mars-vandraren. Det är en robot som ska rulla runt på Mars, och förutom att ta mängder av bilder också ska kunna borra sig ner till två meters djup för att ta prover, leta efter vatten och spår av liv. Den kommer även att ha många andra instrument för att studera ytan på den röda planeten.

Som förberedelse inför kommande bemannade färder ska ExoMars identifiera eventuella risker som finns på den marsianska ytan och allmänt förbättra kunskapen om Mars geologi. Uppdraget ger också bland många andra lärorika erfarenheter en möjlighet att öva på att leverera en stor nyttolast till planetens yta.

Viktiga erfarenheter

Nästa stora steg i Aurora-projektet är ett uppdrag som hämtar tillbaka material från Mars yta till jorden, en Mars Sample Return Mission. Detta är ett oerhört komplext uppdrag som kräver fem delfarkoster: en för överfarten till Mars, en kretsare, en landare, en uppstigningsmodul och en modul som säkert landar de värdefulla proverna på jorden igen.

Återigen är det både fråga om ett uppdrag med ett stort vetenskapligt värde i sig, men också om en betydelsefull förberedelse inför en bemannad Mars-färd.

– Detta ger oss möjlighet att öva på att sätta samman strukturer i rymden, eftersom hela uppdraget inte kan sändas upp med en start. Det ger oss också en möjlighet att demonstrera att vi kan göra ett säkert återinträde i jordatmosfären efter avslutat uppdrag, sa Scott Hovland. Det är ett viktigt steg för att nå kapaciteten att skicka människor till Mars.

Det här är givetvis inte bara ett stort projekt, utan också ett dyrt projekt.

– Därför har vi längre pratat med andra aktörer på området, som exempelvis NASA.

Kanske inte Alfa, men en månbas

Nästa stora del av Aurora-projektet är människans återkomst till månen, nästa på pricken femtio år efter den första månlandningen. Men till skillnad från vid de första uppseendeväckande men tämligen korta besöken på vår närmaste granne så är meningen denna gång att månlandningarna ska följas av en bas.

– Månen är en utmärkt plats att testa det man så småningom planerar att använda på Mars, påpekade Scott Hovland.

Även här kommer samarbete med andra länder att vara en nyckel.

– Säkert kommer USA, Ryssland, Japan och Kina att vara väldigt intresserade, och förmodligen andra också.

Idag finns det inget europeiskt uppsändningssystem som kan placera astronauter i rymden. Europeiska astronauter åker som passagerare på amerikanska eller ryska raketer.

– Men i framtiden kanske vi utvecklar egna system. Även här är det bra att samarbeta med andra, och vi har redan diskussioner med ryssarna på det området, berättade Scott Hovland.

Andra utrustningsdetaljer som kommer att behövas är bättre och mer lättmanövrerade dräkter för rymdpromenader.

Något för nationer att samlas kring

Restiden för en resa till Mars kommer att vara ungefär tre år tur och retur.

– Det är givetvis jobbigt för astronauterna att bo så tätt inpå varandra så lång tid, sa Scott Hovland. Detta trots att en Mars-farkost kommer att vara en stor grej. Det kommer att vara en station i princip, säkert inte helt olik ISS. Inte minst för att det nog behövs en lite större besättning än på Apollo-flygningarna, kanske 6–7 personer.

Något som ingenjörerna tittar på för att åtminstone lindra detta och ge astronauterna mer utrymme att leva i är uppblåsningsbara moduler. Även valet av bränsle kan faktiskt påverka komforten för besättningen.

– Kan vi välja ett bränsle som vi på något sätt kan tillverka på Mars så behöver vi inte frakta lika mycket bränsle med oss på vägen dit.

Alltså kan mer vikt och utrymme ägnas åt besättningen.

En resa till Mars är ett monumentalt åtagande. Därför tror Scott Hovland att den internationella samlingen kring ett sådant uppdrag kommer att bli ännu större än kring de andra delarna av Aurora-projektet.

– Det är åtskilliga länder som deltar i ISS. Det är 14–15 länder som sagt sig vara intresserade av att vara med på en resa till månen. Säkert kommer ännu fler nationer att både vilja och kunna vara med på en Mars-resa.

År 2035, det är knappa trettio år dit. Kanske kommer de barn som varit på Rymdbas Stockholm under Christer Fuglesangs uppdrag med Discovery till ISS att vara de som sitter i kontrollrummen när Mars-expeditionen lyfter. Den som lever får se.