Flygdag 12
Discovery återvänder och landar
Den sista dagen ägnas bara åt förberedelserna inför och sedan själva landningen. I stort sett är det detsamma som vi gjorde straxt efter start för elva dagar sedan, fast tvärtom. Liksom då är jag också nu ansvarig för arbetet på mellandäck.
Grejorna kommer på plats och en efter en kläs besättningsmedlemmarna på rymddräkterna, med början av befälhavaren och piloten. Även de orangea rymddräkterna är rätt omständliga att ta på sig så vi hjälps åt, liksom att spänna fast varandra i sätena. Sist på plats är jag som i huvudsak får sköta mig själv.
Joanie och Nick har bytt plats, så att Joanie också får del av nöjet att följa med och se ut från flygdäck. Jag har dock samma plats som förut, med samma ansvar för en eventuell nödutrymning. Mark tyckte jag skulle få tillräckligt med god utsikt under mina rymdpromenader så jag kunde få klara mig utan fönsterplats under start eller landning.
Under vår 171:a bana runt jorden, på motsatt sida om klotet än Florida, startar Mark raketerna som under ett par minuters körning bromsar Discovery tillräckligt mycket för att ändra banan så att vi börjar falla ner mot atmosfären.
Strax innan vi kommer in över Amerika når vi atmosfärens yttersta lager och nu sköter luften resten. Luftfriktionen bromsar oss alltmer samtidigt som värmesköldarna hettas upp till över tusen grader. Det är dock inte fråga om några större G-krafter, inte mer än 1.5 G som mest, vilket kan jämföras med Soyuzkapseln som brukar uppnå över fyra G vid bromsningen i atmosfären.
En dryg timme efter bromspulsen tar Mark manuell kontroll över Discovery och landar elegant på den fyra och en halv km långa landningsbanan på Kennedy Space Center. Uppdraget STS-116/ISS-12A.1 är slutfört.
