Mitt uppdrag i rymden

En förkortad version av texten har publicerats i den svenska tidskriften Populär Astronomi och hela texten i Christer Fuglesangs eget nyhetsbrev tidigare i år. Nu har Christer uppdaterat texten för att förmedla den allra senaste informationen om uppdraget.

Flygdag 1

Discovery startar

Tidigast den sjunde december spänns vi, besättningen på STS-116/ISS-12A.1, fast i sätena på rymdfärjan Discovery.

Uppe på flygdäcket sitter, eller snarare ligger på rygg, befälhavaren Mark framme till vänster, bredvid honom piloten BillyO och bakom dem MS2 (för Mission Specialist) Beamer och MS1 Nick.

Nere på mellandäck sitter/ligger från vänster MS3 Christer, MS4 Joanie och MS5 Sunni Williams som vi ska lämna på ISS. Jag sitter närmast utrymmesluckan och i händelse av något riktigt stort problem som gör att vi skulle behöva hoppa ut med fallskärmarna så har jag i uppgift att spränga upp luckan och förbereda uthoppen.

Sex sekunder före lift-off så startar rymdfärjans tre huvudmotorer, de som förses med bränsle – flytande syre och flytande väte – från den enorma externa tanken. Om alla tre motorer går stadigt vid T=0 så tänds fastbränsleraketerna (SRB=Solid Rocket Booster) och hela ekipaget på runt 2000 ton lyfter från startplattan på Kennedy Space Center i Cape Canaveral, Florida.

Färden upp i rymden tar bara 8 minuter och 20 sekunder! Då har rymdfärjan nått en höjd av 220 km och en hastighet av 7.87 km/s. Notera att den kinetiska energin som erhållits är 14 gånger större än den potentiella! Det är inte höjden som är det stora problemet, utan att få tillräckligt med fart så att man går in i bana runt jorden i stället för att falla tillbaka ner på densamma. Under den sista minuten når accelerationen 3G och motorstyrkan dras successivt ner, ty farkosten är inte designad att klara mer än 3G.

När de tre motorerna plötsligt stryps då den sökta hastigheten har uppnåtts så befinner vi oss direkt i tyngdlösheten. För många är det ett tämligen euforiskt moment. Straxt därpå kopplas den externa tanken bort och om ljusförhållandena tillåter så är min första uppgift att ta fram foto- och videokamera för att dokumentera tanken. (Om vi startar i mitten av december så kommer det nog vara för mörkt för detta.)

Fotokameran ger jag till Beamer, medan jag själv videofilmar. Detta görs främst för att se om något har fallit av från tanken. Efter ungefär tjugo minuter ser vi inte tanken mer och den faller så småningom ner i atmosfären och brinner upp över Indiska Oceanen.

I rymden

Min nästa uppgift är att organisera arbetet med att göra om rymdfärjan från en startraket till ett hem och transportfartyg för tiden ute i rymden. Sätena stuvas undan, lådor och boxar som monterats speciellt för starten flyttas runt, rymddräkterna tas av och läggs bort medan vanliga kläder tas på, pentry och toalett startas upp, luckorna till SpaceHab öppnas, m.m. Slutligen ska Sunni och jag koppla upp och sätta igång det lokala datornätverket med sju-åtta laptops, printer och diverse kommunikationsenheter.

Det är några timmars rätt intensivt arbete och förhoppningsvis drabbas man inte av för besvärlig rymdsjuka under tiden. Rymdsjuka i form av illamående liknande sjösjuka drabbar de flesta i någon utsträckning. En skillnad är dock att ett kräkanfall kan komma mycket hastigare på, så det gäller att ha plastpåsar lättillgängliga hela tiden i början. Numera finns det dock rätt bra mediciner och många tar det t.o.m. före start i förebyggande syfte. Annars kan man ta en spruta i benet om man känner sig dålig som verkar snabbt.

Sova

Ungefär fem timmar efter starten så är vi redo att sova. De flesta kryper ner i en sovsäck som de spänner fast någonstans; de flesta sover på mellandäck, någon kanske i luftslussen eller i SpaceHab. Vi har bestämt att ingen sover på flygdäck, så man kan smyga upp dit och njuta av utsikten om man har svårt att sova. Jag kommer nog att prova luftslussen som sovplats första natten.

I det stora lastrummet har vi ett flertal saker med oss upp. Den största är SpaceHab som är förbundet med mellandäck via en tunnel. SpaceHab är en modul som kan fyllas med olika saker. Den kan användas som laboratorium eller som i vårt fall ett rent lastutrymme. SpaceHab är fullpackad med mat, kläder, reservdelar, experiment och annat som ska upp till rymdstationen. Det är knappt det går att tränga sig in där.

Sedan har vi påbyggnadsdelen till ISS, P5 och längst akterut en lastpall som heter ICC (Integrated Cargo Carrier). På ICC finns skyddspaneler mot rymdskrot och småmeteoriter till den ryska delen av ISS. NASA bedömde att den ryska servicemodulen Zvezda inte hade tillräckligt skydd och betalar för att montera på extra paneler.