Christer Fuglesangs nyhetsbrev, Cape, 16 november 2006

Måndag 13/11

Flög från Ellington (flygplatsen i Houston där NASA har sin bas) till Cape på eftermiddagen. Vi flög i par, Billy O och jag med Suni och Brent Jett, som var Sunis pilot ner till Cape. Härligt väder!

Vi flög på 43000 fots höjd. När vi kom fram var vårt landningsställ lite trögt – det tog mer än dubbelt så lång tid att få ner det som normalt. Därför flög vi en extra runda runt landningsbanan medan Brent och Suni kollade att allt såg bra ut innan vi landade. På marken väntade ett mindre pressuppbåd, inklusive några svenska reportrar.

Men det var bara befälhavare Polanski som sa några väl valda ord, resten av oss vinkade bara glatt. Sedan följde en lång genomgång av vad som ska hända de närmaste dagarna. På kvällen var det träff under trevliga former med de flesta som ska delta och hjälpa till. Även vissa svenska produkter som Absolut Vodka förekom.

Tisdag 14/11

På förmiddagen fick vi lära oss att köra en bepansrad personvagn. I vissa nödutrymningsscenarier från startplattan så hoppar besättningen in i vagnen och kör iväg mot ett säkrare ställe.

Vädret var härligt och vi hade alla en kul övning. Men det har varit tillfällen tidigare då andra inte har lyckats kontrollera vagnen: en vattenpöl på området har blivit uppkallad efter en tidigare astronaut.

Efter lunch var det en genomgång av hur den externa säkerheten sköts. Sedan attackerna 11 september, 9/11, har säkerheten höjts rejält. Det råder flygförbud inom 40 miles (64 km) från startplattan från 7.5 timmar före start.

Därefter gjorde vi en sista passning av rymddräkten och alla dess delar. Det var sista gången vi såg G-dräkten som vi har under själva rymddräkten för landning. Nu packas den i en låda ombord. För första gången såg jag några saker jag bett om att få ha med i fickorna under starten, t.ex. en diktafon.

Beamer, Nick och jag åkte iväg med våra fototränare till startplattan för en genomgång av fotografering och videofilmning av den externa tanken. Det är inte troligt att vi kommer att göra detta under flygningen då vi startar i mörker, men trots allt tog vi lite bilder av tanken för övnings skull. Dagen avslutades med middag med delar av ledarna på KSC Management i 'the Beach House' – det liknar en sommarstuga som ligger 20 m från Atlanten. Beach House står f.ö. till vårt förfogande när vi vill och har tid under hela vår tid här i Florida – både nu och under karantänen om tre veckor.

Onsdag 15/11

Förmiddagen började med föredragningar: dels om det kommande testet under morgondagen och dels om Discoverys tillstånd. Vår rymdfärja gick igenom några små problem under förra flygningen, de påträffades under förberedelserna till vår flygning. Allt är fixat och hon verkar vara i prima form, det blir Discoverys 33:e flygning.

Efter lunch på 'crew quarters' (vi äter alla måltider här) så var det buss ut till startplattan och Discovery igen. Där väntade ett större pressuppbåd och vi inledde med en halvtimmes presskonferens.

Sedan åkte vi upp i själva starttornet. Vi tittade på hur vi ska komma in i rymdfärjan i morgon och hur vi ska nödutrymma.

Det finns korgar på linor som man hoppar in i om det verkligen gäller att komma iväg fort. På ca 15 sekunder är man nere på marken och ett par hundra meter bort från startplattan. Där finns en bunker att gömma sig i.

Pansarvagnen vi körde igår är parkerad bredvid och är det så illa att ingen kan komma till oss, kan det hända att vi blir tillsagda att hoppa in i vagnen och köra iväg.Tyvärr fick vi inte provåka korgarna, men Suni fick skicka iväg en av dem fylld med sandsäckar (för att simulera vikten av två-tre personer) och det var kul bara att se den åka ner.

Slutligen kunde vi göra en ingående inspektion av Discoverys lastrum, där nu nästan allt är på plats: dockningsanordningen, SpaceHab och tunneln, P5, lastpallen ICC med SMDP-panelerna och STP-H2 experimenten, robotarmen och bommen.

Nu återstår bara några småsaker att lasta, som en av robotarmens kameror som jag noterade ännu inte var där. Och sedan måste naturligtvis lastrummets dörrar stängas.

När alla hade tittat färdigt åkte vi allra högst upp i tornet och njöt av den storslagna utsikten i solnedgången. Härligt!

Torsdag 16/11

Frukost redan halv sju och sedan direkt till påklädnad av de orangea dräkterna. Kvart i åtta gick vi ut i samlad trupp från byggnaden till Astrovanen (en liten buss). Trots att det bara var repetition och tidigt på morgonen och småregn ute, så var det en hel del folk som vinkade och jublade.

Inklusive en svensk reporter med en stor svensk flagga! Det är cirka tio minuters körning till startplattan, och den gick i konvoj med blåljus och allt.

Uppe i tornet spändes vi fast i samma ordning som vid starten om tre veckor, d.v.s. först befälhavare Roman där uppe samtidigt som Suni där nere.

Sedan piloten BillyO och jag, följt av Nick och Joanie. Sist på plats är Beamer.

Trots att det bara är några inbyggda hållpunkter i nedräkningen (då nedräkningsklockan stannas, ibland upp till 40 minuter) så låg vi där i ett par timmar. Det enda vi gjorde på mellandäcket var ett antal kommunikationstester.

Jag noterade dock att man blir rätt kissnödig av att ligga länge med benen upp! Tur att man har blöja, fast det är inte lätt att använda den när man ligger ner.

Kanske något att träna på de sista veckorna – Jerry Ross, en mycket erfaren astronaut med sju rymdfärder som hjälper oss på Cape sa att det inte är förnuftigt att starta med full blåsa och få 3Gs tryck.

Nedräkningen avbröts 5 sekunder före start och vi avslutade övningen med en snabbutrymning av cockpiten. Nu ska vi flyga tillbaka till Houston och imorgon är det en hel dag i poolen för rymdpromenad nummer två.

Hälsningar,

Christer