ESA title
Översikt över Christers flygning. För större bild klicka på bilden.
Agency

Christer Fuglesangs nyhetsbrev, nr 19 - STS-128

17/06/2009 548 views 0 likes
ESA / Space in Member States / Sweden

Hej Vänner!

Houston, 2009-06-12

Som utlovat senast kommer här en ganska lång och detaljerad beskrivning av hur vårt STS-128 uppdrag troligen kommer att se ut. Jag vill också passa på att nämna att ESA har utlyst en namntävling för min flygning, se ESA:s webbplats. Som många säkert minns, kallades STS-116 också för Celsius i Europa.

 

 

 

En översikt av flygningen visas i figuren till vänster, som är tagen ur den s.k. flygplanen. Därefter följer en dag-för-dag-beskrivning av hela flygningen.

FD1 - Uppskjutning

Vid nio-tiden på morgonen fredag den 7:e augusti i Florida: BLAST OFF!! Rymdfärjan Discovery med uppdraget STS-128/ISS-17A lyfter mot himlen, rymden och den Internationella rymdstationen ISS. Hemma i Sverige är klockan sex timmar senare, d.v.s. ungefär tre på eftermiddagen. (Om uppskjutningen försenas, så blir den 22-23 minuter tidigare på dygnet för varje dags förskjutning.)

På Discoverys flygdäck, vid spakarna, sitter befälhavaren Frederick ”CJ” Strurckow t.v. och piloten Kevin Ford t.h. Bakom dem följer MS1 Patrick ”Pat” Forrester och MS2 Jose Hernandez noga allt som sker. På mellandäck sitter MS3 John ”Danny” Olivas till vänster och MS5 Nicole Stott till höger. Emellan dem sitter jag som MS4.

På flygdäck gör de inte mycket mer än följer alla instrument under uppfärden, förutom att CJ gör en del radioanrop. Men vi på mellandäck har uppgifter: redan 1 sekund efter start och därefter vid några givna tillfällen under uppfärden när det skakar som mest ska vi utvärdera hur bra vi kan läsa av skyltar som har text och figurer i olika storlekar. Det är ett test i ledet av utformningen av NASA:s nästa bemannade rymdfarkost, Orion. Orion som beräknas ta över några år efter att rymdfärjorna pensioneras i slutet av 2010. Efter vår färd återstår bara sex flygningar med rymdfärjan: STS-129 till STS-134.

Sju och en halv minut efter start når vi de största G-krafterna: 3G som varar i ungefär en minut, innan motorerna abrupt stängs av. Vi kastas framåt i våra säten när tyngdlösheten omedelbart infinner sig. Jag har dock inte tid att just då njuta av den härliga känslan utan måste snabbt ta av handskar och hjälm, koppla loss fallskärm, stolssele, syre- och kylvatten-slangar samt radiokabeln. Glider ur stolen och bak till ett skåp där jag tar fram en stillbildskamera och en videokamera. Skickar upp den sistnämnda till Pat och flyter själv efter med kameran med en lång 400-mm lins till flygdäck. Pat och jag ska nu dokumentera den externa tanken när den långsamt glider bort ifrån oss. Bilder och video skickar jag senare ner till markkontrollen, som noga kommer att titta igenom dem för att se om något föll av tanken under uppfärden. Det var ju en bit som föll av den externa tanken som orsakade Columbiaolyckan år 2003.

Vi har nu sex timmar på oss att göra om Discovery från en uppskjutningsraket till en satellit i rymden där vi kan leva och bo under knappt två veckor. De orangea rymddräkterna åker av och packas undan, tillsammans med de flesta stolarna och övriga grejor som bara behövs under uppskjutningen. Kök och toalett görs i ordning och startas upp. Ett helt nätverk av sex laptops och en printer plockas fram ur lådor och kopplas upp. Jose och jag är ansvariga för det jobbet och det är många kablar som ska stoppas in på rätt ställe. Trots att vi delvis använder trådlöst nätverk går det fyra-fem kablar till de flesta datorerna. Det rör sig om data från flera av rymdfärjans system samt video- och radiolänkar. Rymdfärjans lastrumsluckor öppnas och ”bredbandsantennen” (Ku-band) fälls ut, det är också uppgifter som Pat och jag sköter. CJ och Kevin manövrerar Discovery upp i en högre bana genom att fyra av de ”mellanstora” motorerna (OMS-Orbital Maneuver System).

Slutligen plockas sovsäckarna fram och var och en hittar en plats att haka fast sin sovsäck på för natten. Det sista jag gör är att ta på mig en ”aktivitetsklocka” som registrerar hur mycket jag rör armen under natten. På så sätt mäts hur mycket och hur bra jag sover. Jag kommer att ha på mig denna under hela flygningen (förutom under rymdpromenaderna) och varje morgon skriver jag in i en loggbok hur jag sov. Uppgifterna samlas in för ett experiment som utreder hur folk sover i rymden.

FD2 – Inspektion

Dagens stora uppgift är en noggrann inspektion av rymdfärjans värmesköldar. Det görs med robotarmen samt en lång bom som armen greppar. På bommen och armen sitter kameror av olika slag och dessa sveps över större delen av rymdfärjan (det finns vissa delar dit man inte når). Det här sköts av Kevin, Pat och Jose och det tar dem hela dagen.

Danny och jag börjar med att sätta upp träningscykeln vi har ombord och därefter kollar vi att våra rymddräkter är helt funktionella, tillsammans med Nicole. Mot slutet av dagen görs en del förberedelser för morgondagens dockning. Bl.a. så slår Pat och jag på dockningsanordningen, APDS (Androgynous Peripheral Docking System) och för ut dockningsringen till utgångsläget. Vi installerar också kameran som tittar ut genom det lilla fönstret i luckan i luftslussen mot rymdstationen när vi flyger in för dockning. TV-bilder från denna kamera är de viktigaste för CJ under de sista 100 metrarna när han manövrerar oss mot ISS:s dockningsport.

FD3 - Dockning

Strax efter att vi vaknat börjar vi manövrera rymdfärjan för att komma fram till ISS. Till att börja med är det bara CJ och Kevin som med hjälp av markkontrollen fyrar av en del raketpulser, men så småningom deltar hela besättningen. Mina uppgifter är att fotodokumentera vad jag kan av rymdstationen under inflygningen, sköta dockningsanordningen tillsammans med Pat och fokusera kameran i luftslussen de sista tio metrarna.

Drygt sju timmar efter revelj, ett dygn och knappt 21 timmar efter start (MET=1/20:47) d.v.s. mitt på dagen den 9/8 i Sverige, så dockar vi med Internationella rymdstationen 350 km över jordytan. Jag trycker på knapparna, under Pats överinseende, som drar ihop farkosterna med varandra och sedan kopplar ihop dem ordentligt med tolv kraftiga krokar.

När vi kontrollerat att vi inte har någon luftläcka kan vi göra i ordning luftslussen så att vi kommer åt att öppna luckan till ISS. Lucköppningen är en högtidlig händelse och brukar direktsändas i TV. Det sker ungefär en och en halv timme efter dockning. Vi möts av en stor internationell besättning på ISS, dubbelt så många jämfört med när jag var där 2006. Befälhavare är ryske Gennadij Padalka. Han har varit på stationen sedan slutet av mars tillsammans med amerikanen Mike Barratt. De fick sällskap två månader senare av en andra Soyuzbesättning bestående av ryssen Roman Romanenko, belgaren Frank De Winne – en ESA-kollega, m.a.o. – samt kanadensaren Bob Thirsk. Slutligen har vi Tim Kopra från NASA på ISS. Tim kom upp med STS-127 i juni och byter nu plats med Nicole som i sin tur stannar på stationen till STS-129 dockar i november.

Välkomstceremonin följs av en säkerhetstur genom ISS. Brandsläckare, gasmasker och andra viktiga saker för nödsituationer pekas ut och vi repeterar vad var och en måste göra i händelse av t.ex. brand eller ”punktering” av någon av rymdfarkosterna. Det återstår sedan ytterligare ett par timmars arbetstid, så några av oss avslutar dagen med att föra över saker vi har på Discoverys mellandäck till ISS.

FD4 – Leonardo

Kevin är vår främste ”rymdstationsrobotarmförare”. Med Mike Barratts hjälp greppar han Leonardo, vår italienskbyggda MPLM (Multi-Purpose Logistics Module) och lyfter den ur Discoverys lastrum. Vi är dockade längst fram på ISS, på Nod-2:s framåtlucka. Nu ska Leonardo dockas till Nod-2:s nadirlucka, d.v.s. luckan som vetter ner mot jorden. Det är därför en ganska kort färd Kevin ger MPLM:n. Inne i Nod-2 har Tim Kopra och jag kontrollerat att nodens dockningsanordning, CBM (Common Berthing Mechnism) är redo. När Kevin fört Leonardo tillräckligt nära får vi fyra gröna lampor på vår datorskärm och vi meddelar honom över internradion (han och Mike är i det amerikanska labbet Destiny) att han kan stanna och vi tar över. Via datorkommandon dras Leonardo på plats med hakar och sedan skruvas den fast ordentligt med sexton bultar. Processen har hittills tagit nästan fyra timmar och den sista delen av bultdragningen – som är tämligen omständlig men inte tidskritisk – sköts av markkontrollen.

Efter en kort lunch påbörjar Frank och jag arbetet med att öppna luckan till Leonardo-modulen. Först och främst kollar vi att det är lufttätt. Sedan kan vi öppna luckan som tillhör Nod-2. Därefter kopplas el- och dataledningar till Leonardo och fyra kontrollboxar som sitter i vägen måste skruvas bort. Flera konfigurationer, både via datorkomandon och med hjälp av skiftnycklar följer och först framåt ”kvällen”, efter fem-sex timmars arbete kan vi äntligen glida in i stationens nya, om än temporära, modul.

FD5 – Flyttarbeten

Dagens stora händelse är den första rymdpromenaden. Det är Danny och Nicole som ger sig ut. De har två huvuduppgifter: skruva bort den gamla ammoniaktanken från fackverkselementet P1 och ge den till Kevin, d.v.s. robotarmen, samt föra över experiment från utsidan av ESA:s modul Columbus till Discoverys lastrum. Det är framför allt experimentplattformen EuTEF (European Technology Exposure Facility), som hållit nio olika experiment sedan Columbus kom till ISS i februari i fjol, som nu ska hem.

För min del innebär flygdag 5 mest flyttarbeten. Som ”Loadmaster” (kanske ”Packmästare” på svenska?) är jag ansvarig för att alla saker kommer ur Leonardo på rätt sätt och att de hamnar på korrekt plats i ISS. Dessutom ska jag se till att det som vi ska ta med oss tillbaka packas ordentligt. Det är många stora saker och trångt om utrymme, så MPLM-teamet har utarbetat ett logistiskt schema på 25 steg hur vi ska gå till väga. Det sträcker sig över sex dagar, men det mesta, de tio första stegen, görs idag. Jag är schemalagd att jobba åtta timmar med flyttarbeten idag och till min hjälp har jag, vid olika tidpunkter, CJ, Kevin, Jose, Pat, Mike och Frank. Det blir att ”leda och fördela” arbetet.

Förutom småsaker som mat, kläder, reservdelar och mindre experiment packade i olika väskor så har vi tre stora ställningar (”racks”) som ska föras över och installeras på ISS. Den första är ett nytt löpband som ska in i Nod-2. Det är mycket viktigt för de som bor i månader på ISS att hålla sig i form. Två en-timmes träningspass om dagen har de på sina scheman och nu när de är sex stycken ombord behövs ytterligare ett löpband. Nästa ställning är ett ”sovrum”, eller ”crew quarter” på engelska. Den ska in i den japanska laboratoriemodulen Kibo (man behöver inte vara japan för att få bo därJ). Slutligen är det ett luftreningssystem (ARS – Atmospheric Revitalization System) som så småningom ska installeras i Nod-3 när den kommer upp, men tills vidare får luftrenaren vänta i Kibo.

Vid slutet av en lång packningsdag har jag en halvtimmes överläggning med packledarna i flygkontrollcentret i Houston och vi går igenom allt som flyttats över och eventuella problem. Ofta händer det att någon sak inte får plats där det var tänkt och då måste vi tala om var vi stuvade den istället.

FD6 – Rymdpromenadsförberedelse

Jag poserar bredvid MELFI i MPLM:n.
Jag poserar bredvid MELFI i MPLM:n.

Flygdag sex börjar som flygdag fem: vi fortsätter att tömma Leonardo. Med Franks hjälp flyttar vi ytterligare tre ställningar, alla ägnade åt kommande forskning. Det är FIR (Fluids Integrated Rack) för experiment med vätskor, MSRR (Material Science Research Rack) för materialforskning samt MELFI-2 (Minus Eighty Laboratory Freezer for ISS), en frys som kan hålla -80 grader för att spara biologiska och medicinska prover tills de kan tas ner till jorden. FIR och MSRR installerar vi i den amerikanska modulen Destiny, medan MELFI – som är byggd i Europa för Japans räkning – installeras i Kibo. Efter lunch tar förberedelser vid inför morgondagens rymdpromenad. Min rymddräkt byter plats med Nicoles i luftslussen och därefter samlar Danny och jag ihop alla verktyg och hjälpmedel vi behöver i morgon. De packas i väskor som vi tar med oss ut eller sätts på verktygshållaren som fästs på rymddräktens ”mage”. Till slut har vi en timmes genomgång för alla som är inblandade i rymdpromenaden och repeterar hur det ska bli, vilka radioanrop som görs var, när och hur samt vad vi gör i möjliga problemsituationer.

Schemat visar protokollet för rymdpromenadsförberedelse.
Schemat visar protokollet för rymdpromenadsförberedelse.

En och en halv timme före läggdags så beger sig Danny och jag till luftslussen och tar på oss syrgasmasker. Nu börjar en lång och omständlig procedur för att förbereda kroppen för det låga trycket i rymddräkten under själva promenaden (se figur nedan). Det är bara en tredjedel av normalt tryck vid havsytan och också det tyck som hålls generellt i rymdfarkosterna. För att inte riskera dykarsjuka, d.v.s. att kvävgasbubblor bildas i kroppen, gör vi oss av med så mycket kväve som möjligt. Vanlig luft – och det har vi på ISS – består ju till fyra femtedelar av kvävgas. Efter tre kvart med maskerna stänger vi luckan och börjar pumpa ut luft ur luftslussen. Vi slutar när vi nått ungefär två tredjedelars normaltryck och efter en timme med masker på kan vi äntligen ta av dem. Vi har också släppt in extra syre i luftslussen, till 27-28 % av totaltrycket, jämfört med normala 21 %. Vi hänger upp våra sovsäckar, tar en sista tugga mat och släcker sedan för natten.

FD7 – Rymdpromenad

Standardtid för sömn för rymdfärjeastronauter är åtta timmar och det gäller även inför rymdpromenader. (Rymdstationsbesättningen har normalt en halvtimme längre sömn schemalagd.) En halvtimme efter vi vaknat tar Danny och jag på oss syrgasmaskerna igen och utjämnar trycket i slussen med resten av ISS. Vi öppnar luckan och med syrgasslangar dinglande efter oss från luftslussen kan vi uträtta lite morgonhygien. Jose och Tim ansluter sedan till luftslussen och från och med nu är det Jose som för befälet vad det gäller förberedelserna. Luckan stängs igen och vi återvänder till två-tredjedelstrycket vi hade under natten. Maskerna åker av och rymddräkterna börjar tas på, eller snarare kryps in i. När hjälm och allt är på plats och vi andas ren syrgas igen inne i dräkten, kan Jose och Tim öppna luckan till resten av stationen.

Rymdstationens luftsluss består av två delar. Vi har hittills i huvudsak varit i den större, inre delen. Där sitter rymddräkterna på ställningar medan vi gör i ordning dem och när vi tar på dem. Men nu lösgör Jose och Tim oss från ställningarna och för oss in i den mindre, yttre delen och stänger sedan luckan mellan delarna. Jag sköter knapparna som pumpar över den mesta luften till resten av stationen, men det allra sista släpps ut i rymden. Fem och en halv timme efter vi vaknade öppnar Danny luckan och glider ut i rymden. Strax efter honom följer jag efter. I Sverige är det på morgonen torsdag den 13:e augusti.

Den noggrant koreograferade rymdpromenaden sköts inifrån rymdfärjans flygdäck av Pat. Han talar om vad vi ska göra och påminner om alla detaljer. Först beger vi oss till Discoverys lastrum, allra längst bak där den nya ammoniaktanken sitter. Kevin har manövrerat dit rymdstationens robotarm Canadarm2 (den är byggd i Kanada) och jag hoppar i fotstödet som sticker ut längst fram. Medan jag tar ett stadigt grepp på den 800 kg tunga tanken skruvar Danny loss den sista av fyra bultar som har hållit tanken på plats under uppfärden. Kevin flyger mig sedan upp till fackverkselementet P1, en 20-30 minuters tur som kan se rätt spektakulär ut. Förutom att jag är längst ut på den 18 m långa armen hållandes den kubikmeterstora nya tanken, så sticker den gamla tanken ut snett bakom mig från armens gripanordning.

Danny får klättra bort till P1 och vi hjälps åt att få den nya tanken på plats. Därefter följer en liten dans då Kevin vänder på armen så gamla tanken pekar mot P1 och Danny kan ta den. Sedan snurrar han tillbaka så jag kan ta över tanken från Danny och flyga med den till Discoverys lastrum där vi fäster den gamla tanken på samma plattform som vi tog upp den nya med. Tanken ska tankas och skickas upp igen som reservdel med någon av de sista rymdfärjeturerna till ISS.

Hela rymdpromenaden varar sex-sju timmar, beroende på hur bra det går och om vi stöter på småproblem eller inte. Jose och Tim tar hand om oss så fort vi kommit in i luftslussen och stängt luckan. De hjälper oss ur rymddräkterna och med att sätta batterier på laddning samt övrigt iordningställande som behövs efter rymdpromenaden.

FD8 – Anrop

Större delen av ”förmiddagen” är jag faktiskt ledig. I alla fall står det ”OFF DUTY” på schemat och om vi inte ligger efter i packandet ut och in i MPLM:n – de sista sakerna som ska till ISS flyttas över idag - så kan jag göra lite vad jag vill ett tag. Jag tar fram en enkel partikeldetektor kallad Fluxen (eg. ”Particle Flux Demonstrator”) som KTH har byggt med stöd från Rymdstyrelsen på mitt förslag. Den skickades upp med Columbus i februari 2008 och användes först av min franske kollega Leopold Eyharts. Fluxen visar med blinkade dioder och ljud hur flödet av kosmiska partiklar varierar när ISS rör sig runt jorden samt hur vissa moduler är mer skyddande än andra. Jag tar en videokamera och filmar under ett varv, d.v.s. 90 minuter. Mest spännande är när vi far igenom den s.k. Sydatlantiska anomalin, där flödet kosmiska partiklar ökar hundrafalt under några minuter. Videon kommer att användas i olika student- och skolprojekt.

De flesta dagar står det ”EXERCISE” under någon timme på schemat, fast oftast har jag för mycket annat att göra för att det ska bli av. Men idag sätter jag mig en halvtimme på träningscykeln vi satte upp på Discoverys mellandäck. Eller om rymdstationens löpband är ledigt försöker jag prova på det. Man måste spänna fast sig med selar runt höfter och axlar för att kunna springa på bandet i tyngdlösheten.

Det här är dagen då vi har våra privata familjekonferenser. En knapp halvtimme var med tvåvägs videouppkoppling. Det är kul att kunna prata och se hela familjen, även om jag haft möjlighet att ringa några gånger med de besättningstelefoner som finns ombord på ISS. ”Telefonerna” är ungefär som Skype och går via höghastighetsradiolänken till kontrollcentret i Houston och kopplas automatiskt ut på telefonnätet. Ingen behöver hjälpa till på något sätt. Fast det går inte att ringa tillbaka till ISS.

Efter lunch är det dags för det traditionella gruppfotot. Alla tretton astronauter samlas och med fjärrutlösning tar vi ett antal foton. Förhoppningsvis ser alla mer eller mindre bra ut på något av dem, samtidigt. Därefter är det dags för den stora presskonferensen som görs med TV-länk till Houston. Tretton personer och trettio minuter, så det hinns väl inte med så många frågor per person. Kanske detta följs av en uppkoppling med ISS:s amatörradio till en skola i Sätra som ska göras vid något tillfälle. Då är jag ensam med att svara på frågor så fler lär hinnas med för min del, även om uppkopplingen nog bara varar runt tio minuter.

Framemot ”kvällen” är det dags för rymdpromenadförberedelser igen. Bortsett från att vi behöver lite andra saker och verktyg den här gången, så är det samma procedur som för två dagar sedan.

FD9 – Kabeldragning

Danny vaknar för tredje gången och jag för andra gången instängd i luftslussen. Samma mönster som FD7 med att få på rymddräkterna etc., förutom att det nu är Nicole som hjälper Jose i stället för Tim. Det är lite trängre i den yttre luftslussdelen, eftersom vi har med oss flera stora väskor. P.g.a. att vi går och lägger oss en halvtimme tidigare var, eller vartannat, dygn, börjar den sista rymdpromenaden en halvtimme tidigare än föregående.

Första uppgiften är att dra kablar från fackverkselementet S0, ovanför Destiny, fram till Nod-1 babords dockningsport. Kablarna ska så småningom ge ström och data till Nod-3 när den modulen sätts på plats av STS-130 nästa år. Det är totalt åtta kablar i två buntar som dras på var sin sida av Nod-1 och vi fäster dem längs handtag avsedda för rymdpromenader med hjälp av kopparvajrar.

Kabeldragningen beräknas ta ett par timmar. Därefter byter vi ut en trasig rotationssensor (Rate Gyro Assembly) samt en el-box som gått sönder. Två GPS-antenner installeras och finns det tid kvar så gör vi diverse småarbeten som finns på en lång lista, s.k. ”Get-ahead tasks”. Liksom alla rymdpromenader planeras även denna tredje och sista för STS-128 till sex och en halv timme, fast vi har resurser för att kunna vara ute i gott och väl åtta timmar.

FD10 - Ryggradsmätning

De sista grejorna som ska med oss tillbaka till jorden i Leonardo stuvas på plats och den tillfälliga rymdstationsmodulen börjar göras i ordning för återfärden. MPLM:n är nu mycket tommare än när vi kom upp med den.

Vi ESA-astronauter ombord, d.v.s. Frank De Winne och jag, har en speciell direktsänd videouppkoppling med Sverige. Återstår att se vilka vi får prata med och varifrån. Under STS-116 var det bl.a. Kronprinsessan Viktoria och ”Rymdminister” Maud Olofsson i Kulturhuset i Stockholm som pratade med Thomas Reiter och mig uppe på ISS.

På ”kvällen” gör Nicole några mätningar på CJ, Pat och mig. Vi är frivilligt medverkande på ett experiment som noggrannare än alla tidigare mätningar ska undersöka hur mycket våra ryggrader förlängts. Det brukar röra sig om någon eller några centimeter.

FD11 – Farväl

Det börjar närma sig slutet på vår vistelse på ISS. Frank och jag stänger luckan till Leonardo och gör i stort sett allt vad vi gjorde för en vecka sedan fast nu i baklänges ordning så att Kevin till slut kan greppa modulen med Canadarm2 och föra över den till Discovery. Arbetet med MPLM.n tar större delen av dagen.

Vid arbetsdagens slut samlas alla ombord för att ta farväl. Väl valda ord sägs till TV-kameran varefter CJ, Kevin, Pat, Jose, Danny, Tim och jag glider över från ISS till Discovery för sista gången. Luckorna stängs, men själva avdockningen sker inte förrän nästa dag.

FD12 – Avdockning

Jag har en lugn morgon, men CJ och Kevin börjar tidigt med avdockningsförberedelserna. På samma sätt som när vi ankom till ISS hanterar jag dockningssystemet. Prick 2 min och 20 sek före den angivna avdockningstiden trycker jag på knappen ”UNDOCKING”. Det är den tid det tar för systemet att vrida tillbaka krokarna som håller Discovery fast till ISS. Efter knappt nio dygn vid ISS glider vi långsamt bort från rymdstationen. I enlighet med traditionen är det nu piloten, d.v.s. Kevin, som flyger Discovery. Han backar ut två hundra meter varefter vi flyger ett varv över och sedan under ISS. Det är fantastiskt vackert att se den över hundra meter breda och åttio meter långa rymdstationen, med fyra par av jättestora oreanga solpaneler, glida fram under oss över jordens hav, land och moln. Jag fotograferar så mycket jag kan av skådespelet.

När vi lämnat ISS bakom oss görs ytterligare en inspektion av värmesköldarna med hjälp av robotarmen och bommen. Det bedöms vara en risk på ungefär en halv procent att en värmesköld träffas av något litet rymdskrot eller mikrometeorit som gör så stor skada att rymdfärjan inte kan klara återinträdet i atmosfären. Det är Kevin, Jose och Pat som utför inspektionen, men jag är schemlagd för att senare skicka ner data och video till markkontrollen. Om en skada uppstått får vi troligen återvända till ISS. Eventuellt kan den repareras, annars får vi vänta ett par månader på att nästa rymdfärja räddar oss.

FD13 – Landningsförberedelser

Vår sista hela dag i rymden (om inte Floridavädret ger oss en eller två dagar extra) är ganska lugn. Vi förbereder visserligen så mycket vi kan för landningen redan idag: sätter upp säten, packar undan vad vi kan m.m., men det blir ändå tid över för ett rejält pass på träningscykeln och jag tar många härliga foton av jorden flera hundra km under oss. Förra gången fick jag en del fina bilder av norrsken över Skandinavien, men då var det december och nu är det sommartid, så eventuella norrsken får snarare bli sydsken över Antarktis. Jag hoppas åtminstone få några bättre bilder över Sverige än sist; nu i dagsljus.

Vi har en sista tjugo minuters presskonferens från Discoverys flygdäck. Mot slutet av dagen stuvar Pat och jag den stora Ku-antennen. Det innebär att det är slut med videoöverföring liksom E-mail. Vi har aldrig varit ”on-line”, men markkontrollen har synkroniserat våra mejl ett par gånger om dagen.

FD14 – Tillbaka

Vi vaknar MET 12/10:00, drygt åtta timmer före planerad touch-down. Redan direkt från sovsäckarna tar vi på oss de blå underkläderna som hör till de orangea rymddräkterna som senare ska tas på. Nu tar undanplockandet och stuvandet verkligen vid. Allt åker bort förutom det som behövs för landningen.

Fem timmar kvar och vi börjar jobba utifrån den speciella checklistan för återinträdet och landningen: ”Deorbit Prep”. Danny och jag tar fram rymddräkterna och en efter en hjälper vi de andra att få på dem. Snart är hela flygdäcksgänget – CJ, Kevin, Jose och Pat – uppmunderade och fastspända i sina säten. Därefter tar vi hand om Tim. Hans säte har vi monterat liggande på mellandäck. Astronauter som varit flera månader i rymdens tyngdlöshet är mer benägna att få problem med blodtryck och annat när G-krafterna åter sätter in så därför ligger de ned under landningen. Till slut hjälper vi varandra på med våra egna oreanga dräkter. När CJ et al. på flygdäcket har utfört bromspulsen som börjar föra oss ner mot atmosfären och det inte finns någon återvändo, så plockar vi bort de allra sista sakerna. Jag tar bl.a. ner den sista laptopen som gett data över var vi befinner oss m.m. Strax innan återinträdet i atmosfären spänner vi fast oss i sätena.

Det tar en dryg timme från bromspulsen tills vi är nere på marken. Efter en halvtimme börjar vi känna de första G-krafterna. De växer sakta men säkert upp till ett max på ungefär 1.5G innan de avtar till normala 1G. Mitt i Floridanatten torsdag 20/8 landar CJ Discovery på KSC:s fyra och en halv kilometer långa landningsbana.

En specialbuss kör fram till Discoverys ingångslucka och vi får hjälp att komma ur våra säten och byta om till de klassiska blåa flygoverallerna. Efter en kort promenad (markpromenad den här gången!) runt Discovery körs vi till besättningskvarteren. Men arbetsdagen är inte slut ännu. Nu vidtar medicinska undersökningar, både för vår hälsas skull och för vetenskapen. Jag deltar i två ESA-experiment som studerar tyngdlöshetens påverkan på balanssystemet. De har långa, fina namn: ”Ambiguous Tilt and Translation Motion Cues after Space Flight” och “Otolith Assessment During Post-flight Re-Adaptation”, men kallas kort och gott för ZAG resp. Otolith. I en och en halv timme sitter jag i en stol som åker fram och tillbaka, snurrar och lutar och så ska jag berätta hur det känns. D.v.s. inte hur illa jag ev. mår, utan hur mycket jag upplever att det lutar, snurrar, var lodlinjen är och liknande. I gryningen torde jag äntligen ha avslutat en lång spännande dag och en ännu mer spännande resa.

/Christer

Related Links