De jobbar i horisontalläge

Bedrest computer
-6° head down tilt
26 november 2001

Utforskarna är avslappnade nu när de har utfört mer än halva sitt uppdrag. De är säkra på att lyckas och de har anpassat sig fullständigt till sin nya livsmiljö. De förser uppdragsledningen med en jämn ström av värdefulla uppgifter och allt går enligt planerna.

Det enda märkliga med deras ”rymduppdrag” är att utforskarna inte befinner sig i rymden. De ligger kvar och drar sig i sängen. Deras rymdskepp är Clinique Spatiale på det franska MEDES-centret, utanför Toulouse. Deras uppdrag är att undersöka hur den mänskliga kroppen förändras under långa rymdfärder och även psykologiska förändringar som kan äga rum.

Det är ett hårdare jobb än vad man kan tro att tillbringa tre månader i sängen. Deltagarna ligger bakåtlutade i en lutning av 6 grader. Det är det bästa sättet att simulera några av de tyngdlöshetseffekter om uppkommer vid rymdfärder. Dessutom innebär ”att stanna i sängen” verkligen att stanna i sängen. De fjorton frivilliga i projektet äter, går på toaletten, duschar och genomgår medicinska undersökningar utan att ens sätta sig upp!

Trots det ansträngande arbetet fick CNES tusentals ansökningar när man annonserade förra året. Även om många ansökningar inte var seriösa återstod ändå till slut över 600 lämpliga kandidater att välja emellan.

Dr Jacques Bernard, en av de europeiska forskarna som arbetar i projektet, förklarar:

– Det slutgiltiga urvalet gjordes främst med hänsyn till hälsorisker. Och vi letade också givetvis efter psykologiskt stabila personer. Vi använder dessutom bara män i dessa experiment på grund av att resultaten ska bli vetenskapligt statistiskt hållbara. en kvinnor har deltagit i liknande experiment tidigare och de kommer att göra det igen.

Vad motiverar?

Så vad motiverar de fjorton män som blev utvalda att fortsätta med experimentet? Bernard svarar:

– Pengarna betyder naturligtvis något, men långt mer betydelsfullt är att experimenten innebär en brytpunkt i försökspersonernas liv. Flera av dem är trötta på sina karriärer. Experimentet ger dem en möjlighet att ta en paus utan att förlora sina jobb. Ur arbetsgivarens synvinkel räknas experimentet som att vara tjänstledig. Några av de frivilliga är intresserade av medicinsk forskning, andra av rymdforskning. Och för de flesta är hela experimentet en stor utmaning.

De frivilliga delar rum med en annan deltagare under sina tre månader. Men de är för den skull inte isolerade från de andra i projektet. De flyttar på sig ganska mycket och skämtar ofta med varandra när de träffas, till exempel vid medicinska undersökningar. Trots att de är fysisk avskilda från omvärlden håller de kontakten med hjälp av mobiltelefon och Internet. Videokameror övervakar deltagarna så att de inte gör något som äventyrar projektet, men rean från första dagen har alla deltagare varit mycket måna om att experimentet ska lyckas.

– De har verkligen blivit en grupp nu. Gruppen har en komplex dynamik, men den har blivit en riktig grupp, med ledare och ingen utesluten. De ringer till varandra hela tiden, säger Bernard och fortsätter att kommentera gruppens indelning i smågrupper:

– De tre undergrupperna, motion, medicin och kontrollgruppen var vi tvungna att utse slumpmässigt. Men vilka som skulle bo ihop valdes av en grupp psykologer. Inte så mycket för att para ihop dem som passar ihop, utan snarare för att skilja dem som inte skulle passa ihop.

Vad tjänar vi på experimentet?

Vad hoppas vetenskapsmännen att få för resultat av sängexperimentet? Bernard utvecklar:

– Vi lär oss mycket av hur benvävnaden och musklerna anpassar sig till ett nytt slags liv i rymden. Det handlar inte om att kroppen förfaller; det är en anpassning och det är en viktig skillnad. Naturligtvis innebär det att kroppen missanpassar sig till ett liv på jorden. Så nu undersöker vi hur anpassningen ser ut i en grupp av friska män. Som sagt är gruppen indelad i tre undergrupper: en grupp kommer att få medicinsk behandlig för att stabilisera benvävnaden, den andra gruppen kommer att få utföra särskilda motionsövningar och den tredje, kontrollgruppen, kommer bara att få normal omvårdnad. Sedan jämför vi resultaten. Uppföljande studier under de närmaste två åren kommer att ge oss mycket kunskap om återanpassningen också.

Det nya med den här studien är att forskarna har mycket känsligare instrument för att mäta förändringen i till exempel benvävnad. De kommer bland annat att använda magnetröntgen för att försöka bevisa att långa rymdfärder leder till att benmassan minskar.

De frivilliga verkar trivas med sin nya tillvaro. Nu när experimentet rullar vidare ssprider sig en avslappnad stämning på MEDES-centret. Det är en märklig plats. På ytan liknar det väldigt mycket ett sjukhus med specialister i vita rockar och folk som rör sig målinriktat i lokalerna. I sängarna lever ”patienterna” sina egna liv, med en annan tidskala och en annan känsla för hur tiden går framåt.

Men där slutar likheterna. Det skrattas mycket och alla delar en känsla av att ha ett gemensamt uppdrag och gemensamma mål. De frivilliga är verkligen inte patienter: de är pionjärer och de vet om det.

Copyright 2000 - 2014 © European Space Agency. All rights reserved.