Liftarens guide till solsystemet

På ESA:s kometjägare Rosetta finns det två helsvenska instrument, och dessutom ytterligare två viktiga utrustningsdetaljer. Rosetta är ett utmärkt exempel på Sveriges förmåga att lifta med de stora rymdnationernas sonder.
14 december 2006

Trots Sveriges relativa litenhet är vår närvaro i rymden ansenlig. Detta beror dels på att vi faktiskt är duktiga på själva rymdtekniken, och dels på att vi varit framgångsrika på att lifta med de större rymdnationerna.

Sverige är ett litet land, åtminstone om man räknar folkmängden. Ändå är Sverige med på många spännande och vetenskapligt betydelsefulla projekt inom rymdfartsområdet. Hur går detta till? Dels är vi i Sverige faktisk rätt duktiga på satelliter och satellitinstrument.

– Det finns en bild av Sverige som väldigt byråkratsikt, sade Anders Eriksson från Institutet för rymdfysik under sitt föredrag på Rymdbas Stockholm. Men åtminstone inom rymdområdet stämmer inte den bilden. Vi har en platt organisation, och ingenjörer och forskare har mycket att säga till om. Därför har vi en ganska effektiv rymdorganisation.

Men det finns ett annat skäl också. Vi är bra på att få lift.

Christer juvelen i kronan

Anders Eriksson från Institutet för rymdfysik i Uppsala talade under Rymdbas Stockholms sjunde dag under titeln "Liftarens guide till solsystemet: en trilogi av aktuella rymdhändelser". Han forskar till vardags på ingeting, som han uttryckte det – de partiklar som finns i den nästan tomma rymden, som ger upphov till det "rymdväder" som ibland drabbar oss här på jorden i form av elektriska störningar, men som oftare drabbar satelliter och kanske astronauter.

Men denna gång talade han inte så mycket om sitt jobb, utan mer om allt kul som Sverige är inblandad i på rymdfronten.

– I många av de artiklar som publiceras om Christer Fuglesang nu så pratar man om att det är "Sveriges första steg i rymden". Och på ett sätt är det givetvis så. Men Sverige sköt upp sin första raket 1961, har levererat satellitdelar sedan 1965, hade sitt första instrument ombord på en satellit 1976, sin första egna satellit 1986 och nådde för första gången en annan planet 1988, när ett svenskt instrument kom fram till Mars ombord på den ryska Phobos 2. Så den svenska rymdindustrin har varit mycket levande redan innan. Men man kan väl säga att Christer Fuglesang är kronan på verket.

Många svenska liftare

Många av de svenska rymdframgångarna har som sagt kommit genom att vi liftat med andra. Exempelvis finns det ett svenskt instrument ombord på den ryska Compass-2 som bara för några veckor sedan började leverera data. Det svenska instrumentet där ska hjälpa oss att kunna förutse jordbävningar genom att mäta den elektromagnetiska strålning som uppstår i samband med dessa.

– Vår grupp har ett instrument ombord på NASA-sonden Cassini som snurrar runt Saturnus, berättade Anders Eriksson. Med det mäter vi rymdvädret runt Saturnus, och det är faktiskt ett av de flitigast använda instrumenten på Cassini.

En annan av jordens planetära syskon som nyligen fått svenskt besök är Mars, via ESA-sonden Mars Express.

– Där har vårt svenska instrument faktiskt för första gången upptäckt norrsken på Mars, avslöjade Anders Eriksson.

Kometjägaren Rosetta

Den satellit som har det största svenska deltagandet är annars Rosetta. Den har varit på väg i några år, och kommer att fortsätta vara på väg i åtskilliga år till, innan den 2014 glider upp jämsides med kometen Churyumov-Gerasimenko.

– Förutom att Rosetta ska följa kometen i minst ett år så kommer den även att sätta ner en landare där, berättade Anders Eriksson.

Kometer är extra intressanta eftersom astronomerna tror att de kan vara rester från solsystemets tillblivelse, och alltså kan tala om vilka förhållanden som rådde där. Kunskapen om kometer har ökat enormt sedan komet Halley var den första att få besök av en rymdfarkost 1986.

– Man kallade länge kometer för smutsiga snöbollar, men nu brukar man istället säga snöiga smutsbollar, för det verkar vara en bättre beskrivning, säger Anders Eriksson och småler. Men det finns fortfarande mycket som vi inte vet, och Rosetta kommer att skingra en del av de dimmorna.

Det finns två helsvenska instrument ombord på Rosetta. Det ena instrumentet analyserar joner och är tillverkat av Institutet för rymdfysik (IRF) i Kiruna. Det andra är en så kallad Langmuirprob som mäter bland annat täthet, temperatur och hastigheten på "rymdvinden". Det är byggt och utvecklat av IRF:s Uppsalaavdelning med viss hjälp från Alfvénlaboratoriet vid KTH.

Men det finns ytterligare två svenska bidrag på Rosetta. Dels ett optiskt filter i den vetenskapliga kameran OSIRIS. Det kommer från Astronomiska observatoriet vid Uppsala universitet. OSIRIS kommer att ge överlägset detaljerade bilder av kometkärnan när Rosetta år 2014 sätter ner sin landare på kometen Churyumov-Gerasimenko. Det andra – eller fjärde – bidraget är en parabolantenn levererad av Saab Ericsson Space.

Sverige bra liftare

Hur kan då lilla Sverige få med så många instrument på andras satelliter?

– Dels för att vi faktiskt har en egen satellitverksamhet, så vi har visat att vi behärskar det här. Vi har även visat att våra instrument levererar intressanta vetenskapliga resultat. Sen måste man givetvis även ha bra idéer, säger Anders Eriksson och skrattar.

Hur långt kan då Sverige komma på egen hand?

– Vi skulle kunna komma till Mars. Nästan i alla fall. Det finns ett projekt som syftar dit. Men även där måste vi få lift upp i rymden med någon annans raket. Vi har inga egna system som kan lyfta upp såna satelliter. Men vi kanske kan åka upp med någon annans satellit.

Men det är långt ifrån omöjligt att det blir av. Trots allt, påpekar Anders Eriksson, så är ju Christer Fuglesang en ESA-astronaut. Han är uppe i rymden tack vare bra svenska kontakter och samarbeten. Så kanske får vi se en helsvensk satellit snurra runt Mars. Även om den fått en spark i baken av någon annan för att ta sig dit.

Copyright 2000 - 2014 © European Space Agency. All rights reserved.