Tillökning i Plutos barnaskara

Illustration av Pluto med sina månar
Illustration av Pluto med sina månar
4 november 2005

Hubbleteleskopet har gjort ännu en fascinerande upptäckt. Den här gången är det Pluto som rymdteleskopet vänt sitt öga mot. Kanske fanns där fler månar att hitta? Och jo, det gjorde det. Och inte bara en, utan två!

Pluto är planetsystemets minsting. Den är till och med så liten att astronomerna tvistar om huruvida den ska kallas för en planet. Men för att vara så liten har den en enorm måne. Charon, som upptäcktes 1978, är nästan exakt hälften så stor som Pluto. Nu har Charon fått sällskap. När Hubbleteleskopet i maj tog sig en lång och ordentlig titt på Pluto så upptäckte man nämligen vad som verkar vara två småsyskon till Charon.

Ordnad familj

Det var den 15 maj som de nya månarna första gången fastnade i Hubbleteleskopets kamera. Med tanke på att de bara verkar vara mellan 45 and 160 kilometer stora är det inte konstigt att de inte upptäckts förr. Hubbles granskning är den noggrannaste som någonsin gjorts, och finns det ytterligare månar runt Pluto det är osannolikt att de är mer än kanske tio kilometer stora. Som jämförelse är Pluto knappt 2 400 kilometer och Charon ungefär 1 200.

Det yttre solsystemet är ett rätt kaotiskt ställe. Men de foton man tagit på de nya månarna tyder på att de går i fullständigt normala banor.

– Eftersom de precis som Charon verkar gå runt i Plutos ekvatorsplan måste de rimligen ha ett gemensamt ursprung med Pluto och Charon, säger Gunnar Welin, astronom vid Uppsala universitet.

Förutom att banorna verkar ligga i Plutos ekvatorsplan så verkar de också vara i stort sett cirkulära.

– Det betyder att de funnits där ett tag och att de sannolikt bildats tillsammans med Pluto, säger Gunnar Welin. Det finns i stort sett ingen chans att banorna ska se ut så om månarna fångats in i ett senare skede. Banorna verkar också ha varit stabila i miljoner eller möjligen miljarder år.

En teori är att månarna bildades vid en enorm kollision i solsystemets barndom, samma process som man tror bildade jordens måne. Vissa astronomer är dock skeptiska till att en sådan händelse hade kunnat ge upphov till ett så regelbundet system.

Resonanta småsyskon

Månarna, som tills vidare går under beteckningarna S/2005 P1 och S/2005 P2, verkar påminna betydligt mer om Charon i struktur än Pluto. Plutos yta består mest av kväve-, koldioxid- och metanis, medan Charons yta består av vanlig is. S/2005 P1 och S/2005 P2 cirklar runt Pluto knappt 50 000 respektive drygt 60 000 kilometer bort, en bra bit utanför Charons bana.

De verkar dock ha ett intimt samband med Charon. Den yttre månen verkar till exempel vandra exakt ett varv runt Pluto medan Charon gör sex. Sådana så kallade resonanser är inte ovanliga, i synnerhet inte i det yttre solsystemet. Pluto själv ligger i en resonans med Neptunus, och går två varv runt solen medan Neptunus går tre.

Namn kommer inte månarna att få förrän astronomerna om några månader tagit sig ytterligare en titt för att försäkra sig om hur Plutos månsystem egentligen ser ut och beter sig.

Ett hav av iskorn

Det yttre solsystemet var till för ett decennium sedan en tom ödemark, befolkad av Pluto och en eller annan komet på genomresa. Sedan dess har innevånarantalet fullkomligt exploderat, och man upptäcker nya himlakroppar var och varannan dag. De objekt astronomerna upptäcker är oftast små med planetära mått mätt, typiskt några hundra kilometer. Några är över tusen kilometer, och någon matchar Pluto i storlek.

Men trots sina ringa storlekar så har ungefär var femte upptäckt också visat sig ha en satellit. Många av månarna verkar precis som Plutos månar gå runt i sina moderkroppars ekvatorsplan.

– Detta säger förmodligen en hel del om hur de här objekten uppkommit, säger Gunnar Welin. Så upptäckten av Plutos månar kan vara till hjälp för astronomerna när man ska pussla ihop det yttre solsystemets tillblivelse.

Nya horisonter

Passande nog så planerar NASA att skicka en sond mot Pluto i januari nästa år. Eftersom Pluto ligger ungefär sex miljarder kilometer bort så dröjer det till 2015 innan sonden är framme, efter en sväng runt Jupiter för att få extra fart.

Väl framme så ska New Horizons fotografera Pluto och dess månar, ta reda på vad deras ytor består av och mäta Plutos atmosfär. Sen kommer sonden att studera ett antal mindre objekt i det yttre solsystemet under 5–10 års tid. Eventuellt kommer New Horizons också på vägen till Pluto att kunna titta på en eller annan av de Pluto-sysslingar som förirrat sig längre in i solsystemet.

Kommer de nyupptäckta månarna att påverka New Horizons uppdrag?

– De är nog inga problem för NASA, säger Gunnar Welin. New Horizons skulle nog ändå inte passera Pluto i ekvatorsplanet, så risken för en kollision är nog lika med noll. Dessutom har de ju några års resa på sig för att reda ut eventuella problem, säger han skrattande. Så månarna blir nog bara en bonus!

Copyright 2000 - 2014 © European Space Agency. All rights reserved.